Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

Arbetarkvinnorna och rösträttsfrågan

Maria Lähteenmäki

Rollen för Finlands arbetarkvinnorörelse var mycket central i rösträttskampen i början av 1900-talet. Rörelsens aktivister deltog i de mest betydelsefulla samhällsrörelserna vid sekelskiftet, såsom underjordisk tsarfientlig verksamhet, storstrejkskommittén år 1905, agitation för uppbådsstrejken (1902–04) samt möten om rösträtts- och riksdagsreform och demonstrationer. Dokumenten från tidsperioden avslöjar att kvinnor skrev tiotals pamfletter och artiklar samt propagerade på gator och torg, i parker och arbetarhus för kvinnornas rättigheter med en övertygelse som appellerade till känslorna, men de var samtidigt ytterst medvetna om den internationella kvinnorörelsens riktlinjer. Hur var det möjligt att föga utbildade döttrar till torpare samt fabriksarbeterskor var till den grad medvetna och radikala i sina krav?

Snabb organisering

Kvinnornas samhälleliga verksamhet sprang ur vardagslivets problem. Det är karaktäristiskt att arbetarkvinnornas första egna sammanslutningar i början av 1890-talet var fackavdelningar. Snart växte kritiken av arbetsförhållandena till mer omfattande politiska krav på medborgarrätt. För att förena sina krafter grundade kvinnliga aktivister det rikstäckande Förbundet för arbetarkvinnor sommaren 1900 (fr.o.m. 1906 Förbundet för socialdemokratiska kvinnor). Det uppstod med hjälp av starkt stöd från männen i Finlands Arbetarparti som skapades 1899. Det unga partiet var i skriande behov av fler grupperingar, och omyndiga och arbetstyngda kvinnor var lätta mål för agitation.

Ingen medborgarrörelse har uppstått ur det tomma, inte heller arbetarkvinnorörelsen. Organisationsarbetets abc fick kvinnorna lära sig förutom vid nykterhetsavdelningarna och arbetarföreningarna även konkret under handledning av medel- och överklasskvinnor. Vid sekelskiftet stödde framför allt aktivisterna i Kvinnosaksförbundet Unionen organiseringen av arbetarkvinnor. Läran gick snabbt hem: vid rösträttsmötet som hölls i november 1904 på Gamla Studenthuset i Helsingfors suckade Unionens Helena Westermarck att ”socialisterna var mycket mer vana än vi, de hade mycket mer rutin och var skickligare i att framträda”. Det är klart att man hade flitigt använt klubbslag och bett om ordet i små lokala kvinnogrupper. Föreningsverksamhet övades även vid syjuntor, teaterklubbar och diskussionsklubbar.

Arbetarkvinnornas överraskande snabba utveckling till yrkespolitiker understöddes även av internationella förebilder. Redan vid den franska revolutionen hade arbetarkvinnorna stigit upp på barrikaderna för bröd. Hungern var den bästa aktiveraren av arbetarkvinnorna. ”Vi vill obarmhärtigt avslöja den misär som det nuvarande samhället påtvingar en stor del av sina medlemmar”. Modelltexter till sina tal fick kvinnorna ur arbetarpartiernas tidningar och trycksaker såsom August Bebels verk ”Die Frau und der Sozialismus” (1879, på finska 1904) och N.F. af Ursins samling ”Työväenkysymyksiä I–II” (1897–99). Arbetarkvinnorna började producera egna tidningar från och med år 1902. I dem publicerades bl.a. artiklar av tyskorna Lily Braun och Clara Zetkin, den ryska Aleksandra Kollontai samt av svenska kamrater. För att upplysa sina medlemmar publicerade förbundet för arbetarkvinnor år 1903 flygbladet ”Rösträttsfrågan ur arbetarkvinnornas synvinkel”.

Fältet aktiveras

Vid sekelskiftet var arbetarkvinnor redan sysselsatta i ett flertal lokala medborgarorganisationer men det var rösträttsfrågan som förde dem in i rikstäckande offentlig politisk verksamhet. Beslutet av det tyska socialdemokratiska partiet att inkludera kvinnornas krav på rösträtt i partiprogrammet år 1891 skapade grunden för arbetarkvinnornas målmedvetna diskussion om rösträtt. Broderpartiet i Finland antog samma linje 1899 och därefter inledde organisationerna en konkret kvinnoagitation med flygblad och talturnéer. Partiet bjöd in de kvinnor som ansågs mest begåvade på agitationskurser och partimöten för att de skulle fördjupa sin ideologiska övertygelse och praktiska erfarenhet. Det är ingen överraskning att några av dessa kvinnor som gått på kurs valdes till den första riksdagen.

Oroligheterna i Ryssland år 1905 och storstrejken i Finland i november samma år drev rösträttsverksamheten mot sin höjdpunkt. Arbetarkvinnorörelsens betydelse kommer fram genom att två av dess representanter, Ida Aalle och Mimmi Kanervo, valdes till medlemmar av storstrejkskommittén. Även fältet hade mognat tillräckligt för att anta kvinnornas rösträtt. Arbetarkvinnorna arrangerade i december 1905 omfattande möten och tåg på 63 orter för rösträtten: det sammanlagda antalet deltagare var ca 22 000. Tågen och de upphetsade talen fortsatte ända tills ständerna i maj 1906 antog riksdagsreformen och samtidigt rösträttsreformen. Arbetarkvinnornas målmedvetna arbete för sina egna medborgerliga rättigheter varade således ca sju år. Det är en anmärkningsvärt kort tid jämfört med årtionden av arbete av suffragetterna i England och Amerika. Kvinnornas aktivitet hade framför allt inverkan på riktlinjerna inom deras eget parti. Yttre händelser, tsarens nederlag i kriget och hotande oroligheter i moderlandet gjorde att det till sist blev en gynnsam lösning för kvinnornas del.

Vid det första riksdagsvalet den 16 mars 1907 valdes nio socialdemokratiska kvinnor till parlamentet: bagerskan och företagaren Ida Aalle, väverskan Anni Huotari, hembiträdet Mimmi Kanervo, väverskan Jenny Kilpiäinen, sömmerskan Maria Laine, folkskollärarinnan Hilja Pärssinen, sömmerskan Maria Raunio, sömmerskan Sandra Reinholdsson (senare Lehtinen) och kontoristen Miina Sillanpää. Alla som valdes var grundare av och ledande kvinnor i förbundet för arbetarkvinnor.

I spetsen av politikerkvinnorna

Om man betraktar de kvinnliga riksdagsledamöternas andel efter parti lägger man märke till att de socialdemokratiska kvinnorna intar första plats. Av samtliga kvinnliga riksdagsledamöter som valts i valen åren 1907–2003 har 32 % representerat socialdemokrater, 21 % finska partiet och 13 % agrarförbundet/centern. Även av de kvinnliga ministrarna har de flesta varit vänsterkvinnor. Redan under kriget 1918 valde den röda regeringen två ministrar, Hilja Pärssinen och Hanna Karhinen, som sina medarbetare. Den mest kända kvinnliga ministern på vänsterkanten torde dock vara Miina Sillanpää som satt i regeringen året 1926–27. Även efter kriget kom de första kvinnliga ministrarna, Tyyne Leivo-Larsson och Hertta Kuusinen från vänsterkanten. Sedermera har nya möjligheter för politikerkvinnor öppnats av socialdemokraterna. Till dessa hör den första kvinnliga ambassadören, den första kvinnliga landshövdingen, den första kvinnliga utrikesministern och den första kvinnliga presidenten. Arbetarkvinnornas enträgna inbrytning på politikens manliga scen och in i maktens korridorer som inleddes på 1800-talet har burit frukt.

Litteratur och källor

  • Lähteenmäki, Maria: 2000. Vuosisadan naisliike. Naiset ja sosialidemokratia 1900-luvun Suomessa. Sosialidemokraattiset naiset – Socialdemokratiska Kvinnor, Helsinki.
    2006 (käsikirjoitus). Tasa-arvoisamman Suomen puolesta. Naiset eduskuntatyössä 1907-2003. Teoksessa Juhani Mylly (toim.), Suomen Eduskunta 100 vuotta. Osa 4. Eduskunta, Helsinki.

 


De första valen i byn Kangas i Ylihärmä år 1907, i Kangas-Kurkis hus. Museiverkets bildarkiv.