Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Vem beviljades inte rösträtt?

Marjatta Rahikainen

I många europeiska länder började man reformera rösträtten och folkrepresentationen i slutet av 1800-talet. Utvidgandet av rösträtten till att omfatta alla medborgare ansågs vara ett revolutionärt politiskt beslut, och den allmänna rösträtten förverkligades vanligen försiktigt och gradvis. I detta avseende verkar den finländska lantdagsreformen utgöra ett undantag, eftersom man där beviljade rösträtt på en gång för alla, såväl män som kvinnor. Strängt taget genomfördes den allmänna rösträtten gradvis också i Finland eftersom den verkligen  kom att omfatta alla myndiga finska medborgare först på 1970-talet.

Om den allmänna rösträtten hade genomförts till fullo, skulle också sådana grupper fått rösta som beslutsfattarna ville hålla utanför politiskt beslutsfattande. I många länder, bl.a. Frankrike och USA, löstes detta så att väljarna måste gå och registrera sig före valet. Så här kunde man mycket effektivt gallra väljarna inom ramen för allmän rösträtt. I Finland sköttes samma sak så att dessa oönskade grupper till en början inte alls beviljades rösträtt.

När man beredde lantdagsreformen i Finland på den tiden, var man i ståndslantdagens grundlagsutskott nästan enhälligt av den åsikten att rösträtt inte borde beviljas absolut alla myndiga medborgare. Detta var också utgångspunkten i senatens lagproposition (Hans Kejserliga Majestäts nådiga proposition Nr 11). Däremot var man oense om vilka som inte borde beviljas rösträtt. I kommittén som behandlade reformen skulle majoriteten, mot senatens proposition, ha varit beredd att bevilja rösträtt för alla dem som omfattats av fattigvård. En minoritet skulle ha tagit rösträtten också från dem vilkas hustru eller barn hade fått fattighjälp. En minoritet skulle också ha lämnat tjänstefolket utan rösträtt. Grundlagsutskottets medlem Yrjö Mäkelin gjorde en reservation i utskottets betänkande. Han föreslog att rösträtten – till skillnad från senatens proposition – borde beviljas även dem som a) inte hade betalat sin kronoskatt, b) fick hjälp från fattigvården och c) blivit dömda till allmänna arbeten på grund av lösdriveri.

Ständerna ändrade inte senatens proposition i dessa avseenden, utan i lantdagsreformen blev följande grupper utan rösträtt (lantdagsordningen 26.7.1906, 5 §):

Motsvarande undantag från den allmänna rösträtten kom att gälla kommunalvalet år 1919.

Grundlagsutskottet motiverade många av dessa undantag med att "väljaren måste i någon mån vara självständig". I lagens bokstav kom denna princip att gälla i det att också bankrutt (konkurstillstånd) var en grund för förlust av rösträtt. Detta lagrum tillämpades antagligen inte länge i praktiken, eftersom det självklart lämnades bort i årets 1928 riksdagsordning och aldrig kom att gälla kommunalval. Obetalda skatter som grund för förlust av rösträtt i politiska val avskaffades i samband med skattereformen år 1928, men i kommunalval först år 1948. Fattigvård som grund för förlust av rösträtt avskaffades från politiska val år 1944 och från kommunalval år 1948. Slutgiltigt avskaffades fattigdomen som grund för förlust av rösträtt först i samband med lagen om socialhjälp år 1956, eftersom den som fick bidrag inte efter det längre hamnade under socialnämndens förmyndarskap. Slutgiltigt avskaffades omyndigheten som motivering för förlust av rösträtt först år 1972. Samma år gavs rösträtt åt dem som på grund av lösdriveri hamnat på arbetsinrättning.

Förlusten av medborgerligt förtroende som hört till bestraffningssystemet enligt strafflagen bevarades som grund för förlust av rösträtt till år 1969, då dylika bistraff avlägsnades från strafflagen. Efter kriget år 1918 hade förlusten av medborgerligt förtroende blivit en betydande grund för förlust av rösträtt, eftersom statliga brott vanligen ledde till förlust av medborgerligt förtroende. Påföljdens längd, 5–7 år, räknades från frihetsstraffets upphörande. Då förlorade över 60 000 myndiga medborgare medborgerligt förtroende. Understödstagarna inom fattigvården medräknade var uppskattningsvis över 100 000 myndiga finska medborgare utan rösträtt (år 1919 uppgick antalet röstberättigade till cirka 1,4 miljoner).

Förlust av rösträtt skulle kanske inte upplevas lika hårt i vår tid som den upplevdes då när man hade uppnått en allmän och lika rösträtt efter en lång kamp. I samband med det politiska valet före självständigheten år 1917 behandlade senaten hundratals anhållanden om rättelse av vallistorna. I dem bad vanliga medborgare, arbetare, inhysingar, obesuttna diversearbetare, torpare, statkarlar, diversearbetares änkor, arbetarhustrur, arbetarskor och tjänarinnor, som hade förvägrats den länge efterlängtade rösträtten, senaten att rätta till den oförrätt som drabbat dem.

Litteratur och källor