Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

Ensamstående mödrar och deras barn som ett politiskt arbetsfält för kvinnor i början 1900–talet

Saara Tuomaala

I början av 1900-talet var det speciellt de handikappade och sjuka som stämplades som avvikande i det finländska samhället. Detta gällde även de röda, som ansågs vara landsförrädare. Också ensamstående mödrar och deras barn blev utsatta för nedlåtande behandling. Hora och oäkting var kraftigt särskiljande benämningar som emellertid användes i olika grad i olika närsamhällen. Gemensamt för ensamstående mödrar var utkomstsvårigheter och upplevelser av fattigdom och skam.

Den internationella kvinnorörelsen betonade kvinnornas särdrag, sedlighet och moderliga ideal i de moderniserade samhällena i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Så här framhävde man skillnaden mellan kvinnor och män och skapade olika verksamhetsfält för kvinnor också i den moderna politiken. I samband med dem tog kvinnorna ställning till ensamma mödrars och barns situation, prostitutionen och barnavården. Kvinnofrigörelsen motiverades med att den gynnade hela nationen. Eftersom kvinnorna ansågs var etiskt starkare än männen, skulle nationens gemensamma moral stiga om de utvidgade sin verksamhet från hemmet till samhället. I Finland satte sig de kvinnliga riksdagsledamöterna faktiskt in i utbildning, uppfostran och hälso- och fattigvård som utgjorde en viktig del av kvinnornas politiska arbetsfält i början av 1900-talet. I anslutning till dessa gav frågorna om ogifta mödrar och deras barn upphov till häftiga diskussioner och motioner i Finlands enkammarlantdag.

I Finland ansåg till exempel Lucina Hagman (1853–1946), Unionen Kvinnosaksförbundets långvariga ledare och utvecklaren av flickornas och pojkarnas gemensamma utbildning, att uppnåendet av kvinnornas människovärde och mänskliga rättigheter förutsatte en hel del reformer: de utomäktenskapliga barnens situation måste förbättras, flickornas skyddsålder höjas, prostitutionen avskaffas, kvinnornas utbildning förbättras och nya yrken öppnas för kvinnor. Som praktiska reformer innebar de stiftandet av förbudslagen, ändringen av folkskolan till en allmän grundskola och upprättandet av en ålderdomsförsäkring. Hagman utarbetade ett reformprogram för att legislativt förbättra kvinnornas ställning och frigöra dem. (Ollila 1997, 269–270; Kokko 1996). Hon verkade för sitt kvinnoprogram också i sin rösträttskampanj och som lantdagsledamot (Hagman 1995).

Innehållet i Hagmans program stöddes allmänt av kvinnliga lantdagsledamöter. Trots att de borgerliga och socialistiska kvinnorna var intresserade av samma sociala problem, avvek deras politiska program och sätt att genomföra dem ofta från varandra. Även gruppernas ideella utgångspunkter var olika. Detta inverkade kraftigt på politikens etiska motiveringar och retorik. Å ena sidan förenade alltså de frågor som de kvinnliga lantdagsledamöterna upplevde som viktiga – såsom mödrarnas, barnens och familjernas rättigheter – kvinnornas lantdagsarbete, å andra sidan ledde de till tvister och partipolitiska meningsskiljaktigheter. Förenklat kan man säga att lantdagsledamöterna försökte påverka de ogifta mödrarnas och deras barns liv på två sätt, de borgerliga kvinnorna genom att höja sedligheten och de socialistiska kvinnorna genom att förbättra levnadsförhållandena. Å andra sidan vädjade också socialisterna till kvinnornas nykterhet och moral, och representanterna för de borgerliga partierna började så småningom gå med på att utveckla socialvården. Med sina åsikter var ungfinska Lucina Hagman en brobyggare mellan den borgerliga och socialistiska sidan, på samma sätt som socialdemokraten Miina Sillanpää (1866–1952) på andra sidan av det politiska fältet.. Speciellt i hushållsfrågor samarbetade Miina Sillanpää med Hedvig Gebhardt från det finska partiet (1867–1961). Gebhardt en av grundarna av tidskriften Kotiliesi och en föregångare inom undervisningen i huslig ekonomi.

Som Anne Ollila har konstaterat verkar kvinnorna ha varit ganska enhälliga om de könsmässiga specialfrågorna från och med det första lantdagsvalet år 1907. Arbetsfördelningen kom fram i kvinnornas lagmotioner. (Ollila 1997, 272) Alla kvinnliga riksdagsledamöter stödde förbättrandet av de utomäktenskapliga barnens juridiska ställning. Den höga barndödligheten väckte diskussion hos kvinnor och de stödde kommunernas plikt att anställa barnmorskor. Likaså förenade genomförandet av moderskapsförsäkringen kvinnor från olika partier. Redan den första lantdagens kvinnor framlade motioner om moderskapsbidrag och moderskapsledighet.

Trots detta kristalliserades partifältets tudelning redan under det första lantdagsåret 1907 i frågan om grundandet av skyddshem för ogifta mödrar och deras barn. Socialdemokraten Hilja Pärssinen gjorde en anhållan om grundandet av hemmen, som skulle handhas av kommunerna. Medan den socialistiska sidan stödde grundandet av hemmen, motsatte sig den borgerliga sidan dem i allmänhet. (Lantdagens protokoll av år 1907, 484–496; Oikarinen 1997, 132) Till exempel tyckte den gammalfinska Iida Vemmelsuo att ogifta mödrar befann sig i ett tillstånd av sedligt förfall och var oförmögna att uppfostra sina barn. Genom att grunda skyddshem skulle man gynna osedlighet. I stället borde man grunda uppfostringsanstalter där barnen skulle uppfostras till dygdiga medborgare. Mödrarna skulle placeras i bra hem för att moraliskt tillrättavisas. På samma linje var Vemmelsuos partikamrat Hilda Käkikoski som tyckte att skyddshemmen skulle försvaga kvinnornas sedlighetsuppfattning. I sådana hem skulle ogifta mödrar och deras barn få fritt uppehälle på statens bekostnad som ”hjältarna i det forna Grekland” (Ahtisaari 1997, 222). Det var speciellt sedlighetsfrågan som sårade socialdemokraterna och gjorde förhållandena mellan kvinnliga lantdagsledamöter spända över partigränserna. Slutligen startade man Ensi Koti-rörelsen under Miina Sillanpääs ledning på 1930–talet, och det första Ensi Koti-hemmet grundades i Helsingfors år 1942 (Sulkunen 1989, 146–148).

Socialdemokraterna beskyllde de borgerliga kvinnorna för fel moral och intolerans. Detta kom fram i diskussionerna om underhållet av utomäktenskapliga barn. De socialistiska kvinnorna försvarade enhälligt ogifta mödrar genom att betona deras svaga position, ekonomiska svårigheter och de bättre lottades inställning Till exempel Anni Huotari tog upp frågan i sina inlägg om barnamord. Enligt Huotari låg orsaken till barnamord i fattigdomen och i de sedlighetsuppfattningar som fördömde mödrarna. (Markkola 1997, 155–156). Som dotter till en ensamstående mor höll hon ett skarpt försvarstal i lantdagen år 1913: ”Om man är starkare, om man har en starkare karaktär, och trots allt detta försöker utbilda sig, och försöker visa att man inte är sämre än de andra trots att man är ett oäkta barn, så försöker de förtrycka dig. (…) På alla sätt försöker man trycka ner ogifta barn. Det finns få som försöker lyfta dem.” (Protokoll från års 1913 lantdag I, 516).

Under Miina Sillanpääs ledning lyftes den sociala barnomsorgen till en modell som socialdemokraterna agerade för. Den första impulsen var frågan om omsorgen av de röda föräldralösa barnen efter inbördeskriget, men på lång sikt var det fråga om hur barnomsorgen borde ordnas när mödrarna arbetade utanför hemmet. I början av 1900-talet gällde problemet speciellt arbetarkvinnor som ofta deltog i försörjningen av sin familj. (Sulkunen 1989, 72–76; Lähteenmäki 1995, 254–303) Socialdemokraternas socialpolitiska program utgick ifrån kommunernas och statens samarbete i vilket ingick mödra- och barnskydd. Dess utgångspunkt var Hilja Pärssisens ställningstagande ”Mitä tulisi etenkin kuntain tehdä varattomain äitien och lasten hyväksi?” från år 1913 (Sulkunen 1989, 76; Pärssinen 1913).

Med inbördeskriget år 1918 blev fattigdomen i Finland mera politisk än förut. Efter kriget förhöll sig myndigheterna speciellt misstänksamt mot arbetar- och socialistmödrar. Man fruktade att de skulle uppfostra nya generationer av rebeller. Riksdagsledamöternas sedlighetsuppfattningar kom fram konkret i deras lagstiftningsarbete och dess inverkan på kvinnornas liv. I 1879 års fattigvårdsförordning hade hembesöken i kommunerna ålagts fattigvårdsnämndens medlemmar, av vilka var och en fick sitt eget vårddistrikt att inspektera. Denna praxis fortsatte i 1922 års fattigvårdslag. I den fästes speciell uppmärksamhet vid uppsikt av både de röda änkornas och de ogifta mödrarnas skötsel av hemmet och barnuppfostran. Fattiga familjer tydde sig till hembidraget bara i yttersta nöd, eftersom det hade ett hårt pris. Förutom att hjälpen var knapp, innebar den att familjen ställdes under offentlig kontroll. Bidrag beviljades enbart efter behov, det måste varje gång anhållas separat och mottagaren var skyldig att ersätta den erhållna hjälpen. Bidragstagarens utflyttningsfrihet och vistelse kunde begränsas. Den som regelbundet fått bidrag förlorade sin rösträtt, dvs. politiskt medborgarskap. Därtill måste bidragsmottagaren gå med på att vara under fattigvårdsnämndens och barnatillsyningsmannens uppsikt och handledning, vilket gällde såväl användningen av bidraget, hemmets renhet som tillbörlig vård och uppfostran av barnen. Uppsikten varierade mycket beroende på ort och fattigvårdsdistrikt, men den ställde i alla fall kännbara gränser för de ensamstående mödrarnas liv. (Lag om fattigvård 1922; Satka 1994, 275–281).

Modern förutsattes betala för barnens vård utanför hemmet med sina egna inkomster. Om mottagaren inte kunde eller ville uppfylla villkoren, riskerade hon att själv bli ställd under förmyndare. Kommunen omhändertog barnen och placerade dem i privata familjer eller på institutioner. I dokument anges ”bristen på vård” mycket ofta som orsak för omhändertagande. Modern själv riskerade att hamna på arbetsanstalt. Fäder som hade försummat sin underhållsskyldighet placerades oftare än tidigare på statens arbetsanstalter för att avtjäna arbetsstraff. Föräldrar som inte kunde försörja sig själva kunde också placeras i ett kommunalhem med sina barn. Enligt Katriina Kokko, som studerat ogifta arbetarmödrar, kunde ogifta mödrar inte få tillbaka sina barn från myndigheterna även om deras levnadsförhållanden hade förbättrats. Däremot fick mödrar som var gifta eller hade gift sig ofta tillbaka sina barn. (Kokko 1996)

I 1922 års fattigvårdslag ingick en författning om utomäktenskapliga barn. Där erkändes och fastställdes utomäktenskapliga barns lagliga ställning, vilket redan de första kvinnliga lantdagsledamöterna hade verkat för. I kommunerna skulle tillsättas barnatillsyningsmän, vilkas verksamhet var underställd förmyndarnämnden. Barnatillsyningsmannens uppgift var att söka ut underhållsbidrag vid behov på rättslig väg. Uppgiften var svår, ty fäderna försummade ofta sin underhållsskyldighet oberoende av samhällsklass. De kunde lämna underhållet till kommunen eller till och med överföra sin egendom på andra. I början av 1900-talet var barnskyddsverksamheten i regel skydd och tillsyn av utomäktenskapliga barn. Kommunens uppgift var att placera omhändertagna barn så förmånligt som möjligt i privathem och i växande grad i vård- och uppfostringsanstalter.

I början av 1900-talet började barn- och mödravården också annars synas i lagstiftningen så småningom, mycket tack vare de kvinnliga lantdagsledamöternas arbete. Från år 1919 började man tillämpa sex veckors obligatorisk moderskapsledighet i enlighet med Internationella Arbetsorganisationens ILO:s rekommendationer. Först 1919 blev moderskapsledigheten lagstadgad inom industrin och servicebranscherna. Den första lagen om barnskydd utfärdades i Finland år 1936. Lagen preciserade förmyndarnämndens uppgifter. Först i slutet av 1930-talet började man genomföra befolkningspolitiska reformer, mest inom socialvården. År 1937 utfärdades den första moderskapsunderstödslagen som närmast gällde mindre bemedlade mödrar. År 1941 utvidgades lagen till att omfatta alla mödrar. År 1943 trädde lagen om familjebidrag i kraft och år 1945 den allmänna lagen om att bilda hem. 1944 års lag om mödra- och barnavårdscentraler och hälsovårdare förenhetligade olika orters praxis. År 1948 godkände riksdagen den första lagen om barnbidrag. (Lähteenmäki 1995, 277–282).

Enligt Katriina Kokko och Giovanna Pometa upplevdes det utomäktenskapliga moderskapet under modernisationens tid som samhälleligt hotande på två sätt. I samtidens och myndigheternas ögon var det farliga med en ogift mor att hon förenade moderskapet och en ”hejdlös” sexualitet, promiskuitet, och var alltså en potentiell spridare av könssjukdomar. Därför måste hon kontrolleras. Hon hotade också samhället därför att när hon eventuellt övergav sina barn på grund av sina livsförhållanden betedde hon sig i strid med naturlagarna och samhälleliga normer. Attityderna mot ogifta mödrar och deras barn förändrades i Finland genomgripande först på 1960-talet till följd av den samhälleliga och kulturella brytningen.

Litteratur och källor

  • Ahtisaari, Eeva: 1997. Hilda Käkikoski: opettaja, puhuja ja poliitikko naisen asialla. I verket Eeva Ahtisaari et al., Yksi kamari – kaksi sukupuolta. Suomen eduskunnan ensimmäiset naiset. Eduskunnan kirjasto, Helsinki.
  • Hagman, Lucina: 1995. Naisten äänioikeudesta: Keskustelun perusteeksi. I verket Liisa Husu et al. (red.), Lukukirja Suomen naisille. Gaudeamus, Tampere.
  • Hinkkanen, Merja-Liisa & Lintunen, Maija: 1997. Aleksandra Gripenberg – taistelija ja kansainvälinen naisasianainen. I verket Eeva Ahtisaari et al., Yksi kamari – kaksi sukupuolta. Suomen eduskunnan ensimmäiset naiset. Eduskunnan kirjasto, Helsinki.
  • Kaarninen, Mervi: 1997. Liisi Kivioja ja Iida Vemmelpuu – opettajattarien lyhyt parlamenttiura. I verket Eeva Ahtisaari et al., Yksi kamari – kaksi sukupuolta. Suomen eduskunnan ensimmäiset naiset. Eduskunnan kirjasto, Helsinki.
  • Kokko, Katariina: 1996. Yksin lapsen kanssa. Aviottomia äitejä 1900luvun alun Helsingissä. I verket Marjatta Rahikainen (red.), Matkoja moderniin. Lähikuvia suomalaisten elämästä. Suomen Historiallinen Seura, Helsinki.
  • Kokko, Marja: 1996. Lucina Hagman ja naisen tehtävä. Puheenvuoro naisten kansalaisidentiteetin perusteisiin vuoden 1906 äänioikeusuudistuksen aikoihin. I verket Heikki Roiko–Jokela (red.), Siperiasta siirtoväkeen. Murrosaikoja ja käännekohtia Suomen historiassa. Kopijyvä, Jyväskylä.
  • Laki köyhäinhuollosta 1922: Suomen asetuskokoelma.
    Lähteenmäki, Maria: 1995. Mahdollisuuksien aika. Työläisnaiset ja yhteiskunnan muutos 1910-30- luvun Suomessa. Suomen Historiallinen Seura, Helsinki.
  • Markkola, Pirjo: 1997. Anni Huotari työläisäitien edustajana. I verket Eeva Ahtisaari et al., Yksi kamari – kaksi sukupuolta. Suomen eduskunnan ensimmäiset naiset. Eduskunnan kirjasto, Helsinki.
  • Pärssinen, Hilja: 1913. Mitä tulisi etenkin kuntain tehdä varattomain äitien ja lasten hyväksi? Helsinki.
  • Oikarinen, Sari: 1997. Hilja Pärssinen – työväenliikkeen poliitiikko ja runoilija. I verket Eeva Ahtisaari et al., Yksi kamari – kaksi sukupuolta. Suomen eduskunnan ensimmäiset naiset. Eduskunnan kirjasto, Helsinki.
  • Ollila, Anne: 1997. Vahvojen naisten puolestapuhujat. Lucina Hagman ja Alli Nissinen. I verket Eeva Ahtisaari et al., Yksi kamari – kaksi sukupuolta. Suomen eduskunnan ensimmäiset naiset. Eduskunnan kirjasto, Helsinki.
  • Satka, Mirja: 1994. Sosiaalinen työ – peräänkatsojamiehestä hoivayrittäjäksi. I verket Jouko Jaakkola et al., Armeliaisuus, yhteisöapu, sosiaaliturva. Sosiaaliturvan keskusliitto, Helsinki.
  • Sulkunen Irma: 1989. Naisen kutsumus. Miina Sillanpää ja sukupuolten maailmoiden erkaantuminen. Hanki & Jää, Helsinki.
  • Vuoden 1907 valtiopäivien pöytäkirjat.: 1907. Valtioneuvosto, Helsinki.
  • Vuoden 1913 valtiopäivien pöytäkirja I.: 1913. Valtioneuvosto, Helsinki.