Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Vem kan representera "folkets vilja"? Nya frågor om kampen för rösträtt

Jaana Kuusipalo

Det speciella i Finland är att kvinnor fick fulla politiska rättigheter tillsammans med män och att kvinnliga kandidater som särskilt rekryterats av politiska kvinnoorganisationer också valdes till riksdagen från första början. I det första demokratiska valet var kvinnornas andel av riksdagsledamöterna 10 % (1907) och i följande (1908) 13 %, siffror som man i flertalet västländer inte nådde förrän på 1980- och 1990-talet. Men vad var det som dessa kvinnliga "folkets representanter" i själva verket representerade?

Politiska rättigheter förknippas med medborgarskap men medborgarskapet kan även ses som en plikt att verka för samhällets bästa. Feministisk forskning har visat att "samhälleligt medborgarskap" var sexualiserat och gav upphov till kvinnliga medborgare vars identitet baserade sig på moderskap (Lister 1997; Squires 1999). Maternalismen å andra sidan hänför sig till politisk verksamhet baserad på moderlig medborgarindentitet (t.ex. Pateman 1992) som man i Finland började diskutera med hjälp av begreppet samhälleligt moderskap (Sulkunen 1987, 167; Anttonen & Henriksson & Nätkin 1994; Anttonen 1997, 172-173). Men hur styrde denna medborgaruppfattning egentligen det feministiska tänkandet och verksamheten i Finland?

Sulkunen (1987, 165-167) har konstaterat att kvinnosakskvinnorna agerade för att den moderliga verksamheten även skulle omfatta politik, en uppfattning som en ökande andel av den kvinnliga befolkningen anammade på 1920- och 1930-talet bl.a. genom husmodersrörelsen (Ollila 1993) och SDP:s kvinnoorganisation (Sulkunen 1989). Mindre uppmärksamhet har tillägnats hur detta "demokratiska modersmedborgarskap" som innehöll "kvinnornas rätt att representera kvinnor" föll ut i rösträttskampen. Likväl var det just denna idé som genomsyrade kvinnornas politiska verksamhet i Finland fram till 1980-talet, eftersom "kvinnornas" politiska representation i politiken ända till 1980-talet i stor utsträckning kanaliserades via kvinnoorganisationer (Kuusipalo 1999). Å andra sidan kan man fråga sig i vilken omfattning feminismen ur kvinnligt perspektiv på 1980- och 1990-talen har inneburit återupplivande av denna gamla uppfattning om kvinnorepresentation.

Enligt den feministiska teorin utgör "kvinnorna" feminismens subjekt genom vilket kvinnornas politiska representation rättfärdigas (Butler 1990; 1998, 273). Å andra sidan tas "kvinnorna" som politiska aktörer ofta för givet. Denna självklarhet borde analyseras till exempel genom att fråga hur det moderliga politiska subjektet som man ansåg att kvinnorna representerade i politiken byggdes upp i rösträttskampen. Feminismen ifrågasätter rådande kulturella föreställningar om kön genom att bestrida det maskulina subjektet som den styrande politiska diskursen producerat såsom skedde med liberalismens individsubjekt (jfr Scott 1996; 1999, 207) vars rättigheter kvinnorna höll på att gå miste om. Men eftersom feminismen är en produkt av den styrande politiska diskursen produceras även dess eget subjekt inom ramen för referensramen för denna styrande diskurs, vilket visas av godkännandet av nationalistiskt "modersmedborgarskap" som grund för feministisk verksamhet.

När man söker feminismens subjekt måste man faktiskt beakta den diskursiva kontext där subjektet byggs upp, i synnerhet när politikens subjekt uppfattas på olika sätt i den politiska teorins olika traditioner. Grovt taget indelas den moderna politiska teorin på basis av sin ontologi i den liberala hegelsk-marxistiska traditionen som utgår från individ-kategori och bygger upp ett samhälleligt politiskt subjekt (Pulkkinen 1996). I Finlands fall vore det klokt att fästa mer uppmärksamhet vid den senare traditionen. Detta på grund av att den nationella rörelsen genom vilken Finland byggdes upp som nationalstat, stödde sig på en hegelsk-snellmansk statsteori, vilken dock på 1900-talet blandades med element från den liberala politiska teorin. Man borde dock fästa uppmärksamhet på den samhälleliga traditionen även därför att arbetarrörelsen i Finland befann sig i en central ställning som en beslutande kraft av demokratiskt medborgarskap.

I rösträttskampen åren 1905 - 1906 var det fråga om en diskursiv kamp om den moderna politiska representationens subjekt. I kampen deltog även den feministiska rörelsen. Genom att analysera denna process utformas det feministiska subjekt vars representation det också var frågan om i rösträttskampen. Man måste komma ihåg att före den feministiska rörelsen fick kvinnor inte vara med i kategorin individ-medborgare inom den liberala politiska teorin och ansågs inte ha förmågan att tolka Hegels "allmänvilja" eller Snellmans "nationalanda". Inte heller de flesta arbetarkvinnor utförde sådant produktivt arbete som skulle ha berättigat dem att medvetna om arbetarklassens historiska uppgift tolka klassens vilja. Feminismen å andra sidan ifrågasatte sådana subjekt som endast kan representeras av en man.

Man kan fråga sig hur kvinnorna i Finland lyckades representera det "folkets vilja" som år 1906 tycktes ha vunnit kampen om den demokratiska representationens subjekt. Till slutresultatet bidrog både "fennomansk feminism" (borgerliga kvinnosaksrörelsen) och "socialistisk feminism" (rörelsen för arbetarkvinnor). Å andra sidan är det sant att även skillnaderna och spänningarna mellan dessa rörelser för att förstå kvinnornas medborgarskap och "kvinnornas" politiska representation förklarar rösträttskampens resultat för kvinnornas del. Mest intressant är, hur kvinnornas närvaro i riksdagen (jfr Phillips 1995) slutligen rättfärdigades.

Litteratur och källor