Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Jämställdhetsarbetet i Finland betraktat genom jämställdhetsprojekten på 1970–2000–talen

Kristiina Brunila

I Finland har jämställdheten sedan 1970-talet visat sig som ett jämställdhetsarbete som görs via jämställdhetsprojekt som i sin tur har haft följder för utformningen av jämställdheten och det arbete som stöder den. Jämställdhetsprojekten och jämställdhetsarbetet har varit platser där många slags hierarkiska maktstrukturer har kolliderat med varandra och där man har förhandlat om makt, aktörskap och kunskap. I min undersökning granskar jag hur jämställdheten, könet och aktörskapet inom jämställdhetsarbetet har uppbyggts i jämställdhetsprojektens texter och de personers beskrivningar som gör jämställdhetsarbete. Jag undersöker och synliggör de antaganden och betydelsegivningar, skiljelinjer och gränsdragningar som ingår i diskurserna inom jämställdhetsarbetet i Finland. Samtidigt granskar jag hur och vem som överhuvudtaget har haft möjligheter att påverka diskussionen om jämställdhet. I artikeln presenterar jag några samhälleliga strömningar som har haft följder för hur jämställdheten har definierats i offentliga diskurser.

I Finland har jämställdheten aktiverats genom de krav och förpliktelser som samhälleliga strömningar har ställt på den (Holli, Saarikoski, Sana 2002). Detta kan ses också i de jämställdhetsprojekt som genomförts i Finland. Betraktad genom projekten har jämställdheten inte framskridit lineärt mot en allt mera utvecklad och bättre jämställdhet utan den har däremot varit situationsmässig och historisk (Brunila, Heikkinen, Hynninen 2005) [1]. De jämställdhetsprojekt som genomförts i Finland från och med 1970-talet har sökt och etablerat sin ställning som ett slags samhälleligt tal som även påverkar det politiska beslutsfattandet. Genom projekten har man byggt ett visst sätt att skapa jämställdhet så att det har börjat visa sig som en tämligen naturlig verksamhet och den enda möjliga formen av verksamhet som stöder jämställdheten.

Speciellt för kvinnor har arbetet i projektet varit ett viktigt sätt att bli sysselsatt och skaffa sig en näring, men också att fördjupa sin sakkunskap och sitt kunnande. Projektens texter, de mål, sätt att verka och verksamhetskulturer som kommer fram i dem har flätats ihop. De personer som gör jämställdhetsarbete och som medverkat i projekten har blivit bekanta för varandra, de har läst varandras texter, deltagit i varandras evenemang och diskussioner och byggt många slags samarbetsnätverk som har bidragit till att det har uppstått nya projekt och att jämställdhetsarbetet blivit nätverksmässigt. Det att jämställdhetsverksamheten i projektform har haft en relativt stabil ställning har hört ihop med statliga och internationella komplicerade maktförhållanden, i vilka det har bestämts vilkas och jämställdhet och hur den ser ut och ansetts som viktig samt värd att satsa ekonomiska resurser på under den förhandenvarande tidpunkten.

Sedan 1970-talet har det varit möjligt att upptäcka och namnge olika perioder i projekten. Här presenterar jag i korthet två av dem. Den tidigaste projektperioden kallar jag Tanes (delegationen för jämställdhetsfrågor) period, som vid sidan om kvinnorörelsens verksamhet påverkades av den internationella och samhälleliga debatten om kvinnornas frigörelse och ojämställdhet i Finland. År 1966 kom en av statsrådet tillsatt kommitté med förslag som delvis ansågs vara innehållet i ett nytt könsavtal som kvinnorna själva underhandlat och samtidigt som underhandlingar med statsmaskineriet (Julkunen 1994). På förslag av kommittén grundades år 1972 delegationen för jämställdhetsfrågor (TANE) som spelade en viktig roll i genomförandet av de första projekten i Finland. Projekten syftade till att främja kvinnornas möjligheter och rättigheter att förena familj, yrke och arbete. Grundandet av TANE ledde till att man utarbetade olika utredningar och undersökningar som gällde ojämställdhet i arbetslivet och de första projektena syftade till att avhjälpa dessa missförhållanden. Till exempel Diskrimineringsprojektet, som genomfördes år 1973, syftade till att förebygga könsdiskriminering. Även utbildningsmässig jämställdhet var ett viktigt mål, och år 1973 startade Tane ett projekt vars mål var att bryta könsrollerna inom utbildning och arbetsförmedling. De projekt som genomfördes på 1970-talet syftade till att avskaffa könsdiskriminering och ojämlik behandling, förebygga problemen i kvinnornas karriärutveckling och främja lika lön. På 2000-talet har flera projekt fortfarande dessa mål.

En annan period som har format jämställdheten har jag kallat EU-politikens period. Perioden började när Finland anslöt sig till Europeiska Unionen. Då ökade antalet projekt och i projektens offentliga diskurser kunde rörelse skönjas. De mål och tyngdpunkter och den social-, sysselsättnings- och utbildningspolitik som producerats utgående från Europeiska Unionens jämställdhetspolitik började synas på nationell nivå i projektenas mål. I praktiken har förpliktelsen om jämställdhet, som upptagits i Europeiska Unionens strukturpolitik som en genomslagsprincip, tolkats så att åtgärdshelheter ska utarbetas speciellt för kvinnor (Horelli & Roininen 1997). Detta har lett till att en stor del av de projekt som genomförts i Finland efter mitten av 1990-talet blev definierade som s.k. kvinnoprojekt, och deras antal har varit stort ända till 2000-talet. I kvinnoprojektens mål har jämställdheten för det mesta sammanflätats med verksamhet som inriktas på förändring av flickornas och kvinnornas utbildnings- och karriärval. Med hjälp av kvinnoprojekten har man på olika håll i Finland skapat stödtjänster som syftar till sysselsättning, olika samarbets- och kvinnonätverk, resurscentra för kvinnor, lokala initiativ och verksamhetsformer för regional utveckling samt företagsverksamhet och kooperativ verksamhet. Kvinnorna har stött varandra i nätverksbyggande, utbildning och sysselsättning samt samhällelig och regional påverkan. I projektens texter har man också kunnat läsa beaktandet av kvinnornas inbördes olikheter, en strävan bort från individualism och ett kritiskt förhållande till marknadsorientering. Förutom kvinnoprojekten blev också lärarutbildning och arbetslivets tillvägagångssätt mål för jämställdhetsarbetet. I slutet av 1990-talet lyftes förenandet av arbetet och (hetero)familjen, jämställdhetsplanerna och arbetsvärderingen till projektens diskurser. Man ville göra könsperspektivet till en synlig del av all utbildnings- och utvecklingsverksamhet, och mainstreamingen av jämställdheten började.

Under EU-politikens period började det komma fram marknadsorienterade drag i jämställdhetstalet, t.ex. ökande administrering, effektivisering, värdering, mätande, produktifiering av jämställdhet samt goda tillvägagångssätt. Också själva jämställdheten har kunnat betraktas ur ett ekonomiskt nyttoperspektiv i projekten. Under 1990-talet påverkade Europeiska Unionens strukturfonder, gemenskapsinitiativ och program − som alla ska främja jämställdheten enligt författningar − utformningen av de nationella projektdiskurserna och de tillvägagångssätt som tillämpades i dem. Arbetslivets intressen framhävdes och samarbetsnätverken utvidgades. Å andra sidan började man fästa uppmärksamhet vid förverkligandet av mänskliga och grundläggande rättigheter inom Europeiska Unionen. Detta hade verkningar på utformningen av de nationella projektens mål och tillvägagångssätt bl.a. såtillvida att jämställdheten inte längre behövde legitimeras enbart med tudelningen.

2000-talet visar sig som programmens tidevarv, och finansieringen verkar favorisera sådana jämställdhetsprojekt som är omfattande, rör eller utnyttjar teknologi på något sätt, består av flera delprojekt och har ett stort samarbetsnätverk. I granskningen av projekten har det varit intressant att observera att det jäser i jämställdhets- och könsdiskurser. Marknadsorienteringen tycks ha rotat sig i projekten och som projektmål har jämställdhetsbegreppet, som sökt sin legitimation i tudelningen, ändrats till diversitet och mångfald, bl.a. utnyttjande av olikhet och ökande av kompetenspotential för arbetsmarknaden. I mångfaldsdiskurserna har dock allt oftare ingått en diskussion om betydelsen av könet och andra olikheter förknippade med könet, medvetenheten om maktförhållandena i samhället och arbetslivet och upplösandet av den heteronormativa könsordningen. Å andra sidan har även den diskussion om könsroller som fördes aktivt på 1960-talet synts i projektens mål och sätt att verka.

Noter

[1] För första gången började man undersöka genomförda jämställdhetsprojekt i Finland år 2003, då projektet Equal Nationellt temaarbete Upphävandet av segregationen på arbetsmarknaden startade. Projektets mål var att hitta lösningsmodeller till upphävandet av segregationen och för detta analyserades genomförda jämställdhetsprojekt från 1970-talet till år 2003. Det fanns sammanlagt 300 sådana projekt. Dessutom intervjuades cirka 30 personer som gjort jämställdhetsarbete under en längre tid och varit med i projekten. På det här viset försökte man utreda vad som borde förändras och vilka tillvägagångssätt i utbildningen och arbetslivet borde stärkas och på vilket sätt för att få bestående resultat. Om forskningen kring projektet skrevs en bok: Brunila, K, Heikkinen, M & Hynninen, P 2005. Monimutkaista mutta mahdollista. Hyviä käytäntöjä tasa-arvotyöhön, (http://www.womenit.info/kansallinen_teematyo.php). Min doktorsavhandling baserar sig på forskningen kring detta projekt. I planeringen av projektet som koordinerades av Uleåborgs universitet deltog förutom ovannämnda författare även planerare Leena Teräs, professor Marja Vehviläinen, professor Elina Lahelma, professor Päivi Korvajärvi, docent Vappu Sunnari och docent Helena Karasti.

Litteratur och källor