Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Jämställdhet mellan könen och mångkultur som tvetydiga ingredienser i ett nationsbygge [1]

Salla Tuori

Inledning

Hur uppfattas "jämställdheten" och hur omsätts den i praktiken i mångkulturella sammanhang? Förekommer det motsättningar mellan jämställdhet och det mångkulturella såsom man då och då gör gällande? Statsvetaren Anne-Maria Holli (2003:19) hävdar att "jämställdheten" under den senaste tiden tycks ha utvecklats till ett begrepp vars huvudsakliga syfte är att upprätthålla uppfattningen om "oss" som ett nationellt gemenskap. Som en av utgångspunkterna för denna artikel är feministiska analyser av hur jämställdhetsdiskurser och -politik har inkorporerats i nationalistiska diskurser i Finland. Fokus är på relationen mellan jämställdhet och det mångkulturella i "nationens" uppbyggnad. Genom att analysera hur jämställdhet är djupt inrotad i konstruktioner av annanhet i en finländsk kontext, deltar jag även  i debatten om det eventuella (o)förenlighet av feminism och mångkulturalism . Detta är en debatt som förekommer ofta både i akademiska och icke-akademiska sammanhang (se t.ex. Okin 1999, Fisher 2004, Saharso 2003 angående denna debatt).

Olika forskare som har analyserat jämställdhetsdiskurserna i Finland har påvisat hur "långt utvecklad jämställdhet mellan könen" ofta beskrivs som något till naturen finländskt (Koivunen 2003, Holli 2003, Holli et al. 2002, Lempiäinen 2002). Kirsti Lempiäinen (2002: 24) har uttryckt detta som "de agrara rötter till  finländsk jämställdhet" med hänvisning till förståelsen om historien som det fattiga förflutna, då kvinnor och män arbetade sida vid sida. Uppfattningen om den långt utvecklade jämställdheten är i sig ingenting typiskt för Finland; jämställdheten uppfattas som nationellt typisk i olika nationella sammanhang, till exempel i Sverige (c.f. Carbin and Holli 2002) och Frankrike (Raevaara 2005). Sålunda ses jämställdheten som någonting "vi har" och utgör en del av "oss själva", medan det mångkulturella ofta uppfattas som ett "element som kommer utifrån" (Clarke 1999:36). Det  mångkulturella som en politisk utmaning som påförts "utifrån" genererar en föreställning om en ursprungligen homogen nation som är statisk och koherent (Hall 2000, Wahlbeck 2003).

I denna artikel analyserar jag formuleringar om det mångkulturella och jämställdhet i ett NGO-baserat och EU-finansierat (av Europeiska Socialfonden, ESF) kvinnoprojekt i Finland. Jag kommer i denna artikel att kalla projektet "Köket". Jag har gjort etnografi åren 2002-2004 inom sk. mångkulturell kvinnopolitik i Finland i och med att jag deltagit i projektarbete i Köket samt i seminarier som behandlat det mångkulturella. Denna artikel utgör en del av det större etnografiska arbetet, men granskar samtidigt närmare en specifik text som producerats inom ramarna för projektet. Genom diskursanalys kommer jag att i detalj utforska de diskursiva (makt-) yttringarna i denna specifika text.

Materialet till denna artikel är ett dokument som sammanfattar några av de rön som gjorts i projektarbetet. Det formella syftet med Köket, dvs. det ändamål för vilket det inrättades, är att producera en modell som skall integreras i det arbete som utförs av den offentliga och den privata sektorns institutioner. Det dokument som här analyseras  är en version av denna modell. Den utgör inte en definitiv slutledning av rönen från detta projekt, och ger inte heller en täckande bild av det arbete som utförts inom ramen för projektet. Snarare reflekterar den de diskurser om nation och annanhet som har satts igång inom ramen för mångkulturalism i Finland.

Den text som här granskas har utarbetats i en mycket specifik EU-politisk kontext och för ett särskilt ändamål, nämligen för spridande av de erfarenheter man gjort inom projektet. Mainstreaming är ett koncept som har introducerats alldeles särskilt av EU. I ESF-programmet som finansierar Köket, definieras mainstreaming som:

Programmet innehåller t.o.m. ett krav på att individuella projekt måste vara "kapabla och inställda på att samarbeta på nationell och internationell nivå" (ibid: 59). Fordringar av detta slag medför ofrånkomliga följder för ett NGO-baserat projekt. Det faktum att projekten förutsätts kunna samarbeta på olika nivåer påverkar till exempel vilka slags uttalanden som kan göras om det mångkulturella, rasism eller finländskhet utan att samarbetet med finansiärer riskeras. Förutsättningar för samarbete utgör en del av finansieringsavtalet och inverkar även på möjligheterna till framtida finansiering.

Kom och smaka på en mångkulturell soppa!

Som ett resultat av det treåriga projektarbetet har Köket utarbetat en modell, eller en samling  av "bästa praktiker", med EU-termer uttryckt, för att förbättra tillträdet till arbetsmarknaden för "invandrarkvinnor". Den modell som utarbetats i Köket kallas "Recept för tillredning av en mångkulturell Finlandssoppa". Det här ordvalet är intressant. På en generell nivå återspeglar rubriken det sätt på vilket "det mångkulturella" ofta reduceras till att konsumera "andra" i form av mat, musik och andra kulturella produkter, såväl konkret som bildligt (jfr hooks 1992, Ahmed 2000, Hage 1998). Att erbjuda "recept för ett mångkulturellt Finland" för tankarna till att projektet kan ge exakta riktlinjer för en framgångsrik "mångkulturalism"; mångkulturalism kan vara lika lätt  som att koka en soppa. En synbar enkelhet är av stor betydelse för inramningen av mainstreaming och "bästa praktiker" (se nedan) emedan denna receptbok är avsedd att appellera till kommuner och andra myndigheter. Då det gäller en inramning av detta slag, där en "samarbetsanda" (Equal 2001:59) hör till kraven, föreligger det färre möjligheter att utveckla besvärande diskurser som till exempel skulle utmana föreställningar om "finländskhet" i samhället.

"Soppa" är också en metafor för en rörig och problematisk situation. Spänningen mellan det lätta och det röriga är viktig. Hur lätt det hela än verkar, kvarstår en viss osäkerhet i fråga om resultatet: hurdan soppa är det vi kokar och för vem?

En av receptversionerna introducerades på följande sätt (min översättning från finskan):

För det första vill jag fästa uppmärksamhet vid arbetsfördelningen. Det ord som använts för "Kokerska" [fi. keittäjä] i detta stycke hänvisar till soppan [keitto], och betyder bokstavligen “någon som kokar [soppan]”. Men i finskan avser ordet "keittäjä" ofta en kokerska,/en kvinna som arbetar under kocken  och alldeles särskilt i storkök (t.ex. skolkök). Författaren som talar om för oss att kockarna är våra invandrare som agerar rådgivare, hör uppenbarligen inte själv till dem. Man kan höra en underton av förmynderskap i författarens röst, då hon talar om kockarna som "våra" invandrarrådgivare. Tanken att "kockarna" är just "invandrarrådgivarna" (i stället för kökspersonalen som en hel grupp) kan tolkas som ett uttryck för uppskattning för det arbete de utför: det är deras yrkeskunnighet vi kan förlita oss på då det mångkulturella skall framställas. För det andra kan den även indikera att förändringen, dvs. skapandet av ett mångkulturellt samhälle, är "invandrarkvinnornas" ansvar. Och slutligen bekräftar den också, att det mångkulturella handlar om "annanhet", som betonas genom "invandrarkvinnorna", vilka ses som den källa till olikhet som möjliggör det mångkulturella (se Fortier 2005). I "mainstreamingens" anda är soppans avnjutare "alla och envar".

Trots den lediga ton som anslås i "recepten" är ingredienserna allt annat än okomplicerade. Jämställdheten och tillvaratagandet av den egna styrkan och kapaciteten och klokhet på gräsrotsnivå är alltigenom komplicerade, t.o.m. obestämbara teman som har gjorts mera tilltalande i och med hänvisningen till mångfaldens "kryddor". Som bell hooks (1992: 21) skriver: "Kommodifieringen av 'Annanheten' har varit så framgångsrik för att den har framförts som ett nytt glädjeämne, mera intensivt och mera tillfredsställande än normala sätt att handla och känna. Inom konsumtionskulturen blir etniciteten en krydda, en smaktillsats som kan uppliva den tråkiga maträtt som består av den vanliga vita kulturen." Man kunde göra gällande att det obestämbara i sig är ett sätt att föra fram den finländska nationen såsom den definierats: som ett rum där lugn, icke antagonistisk kulturell växelverkan vårdas. Att "kryddor" tillför färg visar också hur Finland och finländskheten markeras av vithet.

Modellen består av åtta recept. Några av dem beskriver organisationsformer som utvecklats i Köket, medan andra beskriver väsentliga begreppsliga redskap som använts i Köket, som till exempel "egenmakt", "genuskänslighet", "kulturell medvetenhet" och "jämställdhetsträning". För denna artikels skull, och för att undersöka de frågor jag har ställt beträffande alliansen mellan begreppen "nation" och "jämställdhet" inom det mångkulturella, kommer jag att granska receptet "jämställdhetsträning".

Jämlikhet mellan könen som en del av processen att bli finländare

Målet för receptet för "jämställdhetsträning" är "jämställdhet mellan alla kvinnor och män som bor i Finland". Detta uttalande placerar jämställdheten mellan kvinnor och män så att den föreställer dem som två olika och koherent skilda kön utan andra olikheter än den sexuella skillnaden. Detta är typiskt för den finländska jämställdhetsdiskursen i allmänhet (se Honkanen 2003).

Jämställdhet uppfattas också som en fråga om rättigheter, så att jämställdheten såsom den beskrivs i receptet "borde göra det möjligt för kvinnor och män att åtnjuta samma rättigheter och möjligheter att förverkliga sina önskningar och personliga förutsättningar och göra personliga val, som inte begränsas av kön utan av ”att vara människa". Här framkommer två olika saker. Det första går ut på att det individuella framhålls som en viktig komponent i jämställdheten, vilket förknippar jämställdheten med det europeiska / nordiska civilisationsprojektet (Razack 2004).

För det andra föreställer man sig "jämställdhet" (som ett ideal) som ett tillstånd av icke-makt. Detta har varit förhärskande till och med i feministisk jämställdhetsforskning, där ett tillstånd av "jämställdhet", dvs. icke-hierarkiska relationer mellan män och kvinnor, utgör det ideal "vi" inte klarar av att leva upp till (Honkanen 2003). Då man föreställer sig "jämställdhet" som ett tillstånd av icke-makt, betyder det även att brister i jämställdhet på ett sätt ses som dålig praxis (Ahmed 2004), som kan ersättas av god praxis.

I en poststrukturalistisk kontext i vilken man förstår subjekten skapade genom makt  (t.ex. Butler 1990), hävdar Sara Ahmed (2000) att könade och rasifierade maktrelationer möjliggör ett "vi", och följaktligen att "vi" inte kan dekonstruera dem genom våra egna handlingar. I fråga om "jämställdhet" skulle detta innebära att man istället för att fantisera om ett tillstånd av icke-makttog de olika rasifierade och könade  positionerna på allvar. Sålunda innebär en tolkning av jämlikheten som ett tillstånd av icke-makt å ena sidan en säregen uppfattning om makten (som repressiv och som makt över någon), och å andra sidan bidrar den till att dölja de sätt på vilka maktrelationer används till att skapa könade och rasifierade subjekt.

I citatet nedan presenteras resultaten av jämställdhetsträningen:

Konstaterandet att "världen är olika för kvinnor och män – i Finland likaså" återspeglar berättelsen om Finland som ett "närapå jämställt land". Det låter också förstå, att författaren av recepten är medveten om att "jämställdheten" handlar om mycket mer än den nationella berättelsen om framsteg. Om man anser mångkultur och jämställdhet vara nödvändiga ingredienser för ett nationsbyggande projekt kunde recepten också uppfattas som villkor för tillhörighet till nationen. Sålunda är insikten i "finländsk jämställdhet samt historiska och politiska ståndpunkter förknippade med den" en nödvändig förutsättning för tillhörigheten.

Med tanke på att Köket är ett projekt som har planerats och genomförts av en medborgarorganisation, förekommer det förvånansvärt sparsam kritik (eller ingen alls) mot Finland och finländsk politik. Detta kan tolkas på många olika sätt. För det första beror det på den kontext som utgörs av "mainstreamingen" och EU-finansieringen – och möjligheterna för framtida finansiering. För det andra kan det också handla om på vilka sätt recepten önskar föreställa sig Finland som "mångkulturellt". I den meningen kan texterna läsas utifrån performativitetsteorin (Butler 1990) och för att se hur recepten, till exempel, fäller påståenden om Finland som jämställt eller demokratiskt. För det tredje kan orsakerna ligga i det sätt på vilket den finländska välfärdsstaten har setts som "kvinnovänlig" och nationen som "närapå jämställd". Om staten snarare uppfattas som bundsförvant till kvinnorna än som fiende till dem, föreligger ingen orsak till kritik (Bergman 2002). Historiskt sett har den så kallade autonoma kvinnorörelsen i stor utsträckning verkat i samarbete med statliga institutioner och sällan i opposition mot dessa (Bergman 2002). Nära relationer mellan staten och civilsamhället gäller inte enbart för kvinnorörelsen i Finland, utan betraktas som typiskt för det finländska samhället (Pulkkinen 2000). Efter den ekonomiska depressionen på 1990-talet har det förekommit en radikal nedkörning av välfärdsstaten vilken har lett till att statens "kvinnovänlighet" i högre grad offentligt har kommit att ifrågasättas (Julkunen 2002).

Sålunda tycks “jämställdheten mellan könen” såsom den föreställs i recepten vara liktydig med en viss “könsordning”, typisk för Finland och andra nordiska länder. Jämställdheten handlar därför i lägre grad om politik eller något som “borde göras”. Snarare är det ett påstående som uttrycker någonting “vi är” (Holli 2003: 19). En stor del av “jämställdhetsträningen” har de facto att göra med inlärande av en finländsk könsordning. Enligt Gail Lewis (2005), är anspråket på att ha en högre, mera “jämställd” könsordning utmärkande för “Europa” och dess kultur. Därmed utgör tron på en närapå uppnådd jämställdhet mellan könen i finländsk kontext en del av att framställa “Europa” som modernt och civiliserat i relation till sina andra som ses som underutvecklade. Diskussionen om jämställdheten kunde också uppfattas som en del av en manöver för att placera “Finland” som “europeiskt”. Bekräftelserna av jämställdheten kan även tolkas som upprepade handlingar vilka tydligt bekräftar Finlands osäkra europeiska identitet.

Förutom att det är fråga om en europeisk berättelse är betoningen på jämställdhet mellan könen också någonting speciellt “nordiskt”. Det förekommer naturligtvis både likheter och olikheter mellan de “nordiska länderna” som nationer, och i detta sammanhang avser jag den diskursiva formationen av de nordiska länderna som nationer där jämställdhet och social välfärd är speciellt långt utvecklade, och att detta ses som ett bevis på deras höga utvecklingsnivå (se t.ex. Carbin & Holli 2002, Razack 2004). Uppfattningen om Finland som en “närapå jämställd” eller högt utvecklad nation blev framträdande på 1980-talet då de socialpolitiska åtgärderna utvecklades så att de nådde upp till samma nivå som i de andra nordiska länderna (Julkunen 2002). Föreställningen om Finland som högt utvecklad nation, och en nation där jämställdhet råder, är särskilt gångbar i jämförelse med andra. Dessa “andra” inbegriper vilken nation som helst utanför de nordiska länderna, men hänvisningar till “kollektiva kulturer” i recepten antyder att dessa “andra” högst sannolikt står utanför hela (det diskursivt konstruerade) Europa snarare än innanför.

Att "tillreda" en mångkulturell nation

Instruktionerna i recepten låter förstå att det är “invandrarna” som kommer att förändras som ett resultat av recepten. På samma gång är det “invandrarkvinnorna” som är “kockarna”: de är ansvariga för tillredningen av soppan och är därför förändringskrafter. Vidare utgör “invandrarkvinnorna” föremålen för kunskapen i recepten; i somliga instanser förekommer det detaljerade beskrivningar av “deras kultur”, uppenbarligen avsedda för den finländska publiken. Att denna förändring i riktning mot “mångkultur” förutsätts ske huvudsakligen genom de enskilda invandrarna och deras “uppfattning om sig själva” avleder uppmärksamheten från ras- och könsbaserade ideologier och strukturer som genomsyrar det finländska samhället och projektet. Sålunda är “invandrarkvinnorna” i uppbyggandet av “det mångkulturella” både de som skall komma över barriären och förändras, och de som är ansvariga för den mångkultur som skall uppkomma.

“Recepten för tillredning av en mångkulturell Finlandssoppa” för tydligt fram uppfattningen om Finland som ett “gott samhälle”, ett samhälle där det råder demokrati, jämställdhet och individualitet. Receptens mål är att bygga upp detta samhälle som mångkulturellt genom att fostra “invandrarkvinnan” och ibland “invandrarmannen”, och i synnerhet genom att lära dem att överge den – enligt vad man föreställer sig – mera patriarkaliska könsordningen i vilken de lever. Detta låter som Spivaks (1999: 291) uppfattning om hur bilden av “[i]mperialismen (eller globaliseringen) som grundläggare av det goda samhället karaktäriseras av att kvinnan betraktas som ett objekt som bör skyddas mot sitt eget släkte.” Det bästa sättet att skydda invandrarkvinnor tycks vara att förändra “invandrarkvinnan” till att likna “oss”. Att befästa Finlands status som ett “gott samhälle” kan vara strategiskt viktigt i ett finansieringssammanhang: det blir viktigt att arbeta i god anda och appellera till de finländska institutioner som har kontroll över finansieringen.

Inom mångkulturell kvinnopolitik förekommer intressanta spänningar mellan att gå över barriärer, förändras och stagnera. Det finns en klar förväntan på förändring i Köket; invandrarkvinnorna förväntas vara de som går över “kulturbarriärerna” och är kanske de som betraktas som kapabla att gå över barriärerna. På samma gång, såsom Fortier (2005) and Ahmed (2000) påpekar, måste den andra kvarstå just i egenskap av den andra, för att nationen skall kunna uppfatta sig själv som mångkulturell. Spänningen mellan förändringen och det statiska utgör en del av det röriga i den mångkulturella soppan. Kokkonst och recept antyder att mångkultur förstås som “rikedom”, något som utgör ett slags mervärde till det “finländska” utan att nödvändigtvis utmana det.

“Det mångkulturella” och “jämställdhet” kan inte uppfattas som avskilda från varandra; diskurserna citerar varandra och tyr sig till varandra. Snarare än att fråga sig huruvida feminism och mångkulturalism är sinsemellan förenliga (en fråga som tycks väcka tanken på “det mångkulturella” – dvs. “invandrarkulturer” – som ett potentiellt “hot”), skulle det vara viktigt att närmare forska i dessa diskurser i deras olika kontexter, och begrunda hur de används till att framställa västerländska och vita subjekt som “jämställda” eller “mera avancerade”.

Noter

[1] Artikeln har bearbetats och översatts från engelskan, ett stort tack till översättarna! Den ursprungliga publikationen: Tuori, Salla (2007) Cooking Nation: Gender Equality and Multiculturalism as Nation-Building Discourses. European Journal of Women's Studies, 14 (1)21-35

[2] 'Invandrarrådgivarna' är projektets 'huvudaktörer'. Tanken är att ’invandrarkvinnor’ som själva har flyttat till Finland är det bästa stödet för andra invandrarkvinnor som genomgår samma process. De övriga anställda är icke-invandrare.

Litteratur och källor