Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Jämställdheten, tiden och politikens möjlighet

Eeva Raevaara

När de finländska kvinnorna tillsammans med männen fick allmän och lika rösträtt och valbarhet, trodde många att det innebar en betydande och oåterkallelig förändring i förhållandet mellan kvinnor och män och i jämställdhetsutvecklingen. Ännu hundra år senare hänvisar man till detta magiska år som en milstolpe från vilken jämställdheten obevekligt började utvecklas mot det bättre. Denna utveckling har stakats ut av jämställdhetens mellanetapper och legislativa reformer med vilka finländska kvinnors såväl politiska, ekonomiska som sociala rättigheter har utvidgats. Till de senaste framstegen vid millennieskiftet har räknats jämställd representation i beredningen av beslutsfattande som den finska "kvotlagen" garanterar eller valet av Tarja Halonen till Finlands första kvinnliga president.

Anne Maria Holli, som forskat i den finska jämställdhetspolitiken (2003), talar om 1990-talet som ett årtionde då könens jämställdhet redan definierades i en kontext av ett samhälle som så gott som uppnått jämställdhet. Enligt detta tänkesätt har finländarna redan anammat jämställdheten, både som ett värde och som ett beteendemönster, så bra att jämställdhetsproblem endast gäller små avvikelser och att man bara behöver lägga sista handen vid ett annars jämställt samhälle för att uppnå fullständig jämställdhet. En likadan synvinkel på könens jämställdhet går också att finna i den samhälleliga debatten som föregick godkännandet av den ovannämnda kvotlagen i Finlands riksdag år 1995[1]: i de problem som gällde jämställdhet och de hinder som kvinnorna mötte var det fråga om en avvikelse eller störning, som bara bromsade samhällets jämställdhetsutveckling som redan var i gång. Till denna synvinkel som betonade kontinuerligt framåtskridande hörde också uppfattningen om kvoternas temporära natur och tron på att det skulle vara möjligt att uppnå en situation av bestående jämställdhet inom den närmaste framtiden med hjälp av kvoterna (se Raevaara, 2005).

Dessa definitioner om könens jämställdhet som är aktuella i Finland vid millennieskiftet innehåller också en viss synvinkel på tidens gång och relationerna mellan nuet, det förflutna och framtiden. I sin enklaste form skapar denna tidsuppfattning en föreställning om framtidens närhet i nuet och om hur Finland redan är ”på tröskeln till en så gott som fullständig jämlikhet”. Nära förknippad med detta sätt att definiera jämställdheten är också en synvinkel som betonar framstegstron: Finlands historia är en berättelse om jämställdhetens framskridande och en resa som nästan har slutförts. Denna argumentation innehåller framstegstänkandets centrala utgångspunkt: framstegen sker i förhållande till det tidigare reaktionära, primitiva tillståndet. Jämställdhetsprocessen går alltså lineärt framåt i tiden mot en ändpunkt som väntar inom en nära framtid, där det inte längre behövs aktivitet för jämställdhet.

Dessa synvinklar på tidens gång har också en stark anknytning till hur man tolkar förändringar i jämställdheten och vilket slags aktörskap och verksamhet man associerar med jämställdheten. Kia Lindroos och Kari Palonen (2000) ser tiden som en resurs med vars hjälp det är möjligt att politisera nya frågor och skapa makt i den politiska kampen. Sedd från en annan riktning kan tiden och olika tolkningar av tiden och tidens gång även fungera som redskap med vilka frågor kan avpolitiseras eller politik kan flyttas från sin plats och aktivitetens utrymme begränsas. En viss ”tidsföljd” i könens jämställdhet sätter också gränser för hur man ser på främjandet av jämställdheten och hurdan förändring man anser vara möjlig (Tollin, 2006).

Därför vore det också viktigt att fråga vilka sätt att tolka tidens gång strukturerar den finska jämställdhetsdebatten och jämställdhetspolitiken och hur ofta dessa självklara och stilla verkande kulturella struktureringar inverkar på gränserna både för den politik som främjar jämställdhet och för den politik som motverkar diskriminering. Samtidigt vore det möjligt att kritiskt bedöma dessa kronologiska dimensioner i jämställdhetspolitiken och framföra alternativa perspektiv på tiden och på avlägsnandet av könens ojämställdhet.

För det första syns följderna av det lineära och framstegsvänlighet betonande tidsbegreppet och dess repetitiva kraft bl.a. i de finländska kommunernas jämställdhetsarbete som inte har fått betydande draghjälp från verkställandet av kvotlagen i kommunala organ. Även om kommunernas jämställdhetsaktivister har utnyttjat lagen för att ta upp missförhållanden i kvinnors och mäns representation, har kvoterna också stärkt uppfattningen om att könens jämställdhet förverkligas i Finland (Holli – Luhtakallio – Raevaara, 2004). Kvinnors och mäns numeriskt nästan jämnstarka representation i kommunala nämnder och kommunstyrelser har setts som ett bevis på att jämställdhetsproblem redan hör till det förflutna och att man inte längre behöver arbeta för jämställdheten. Denna syn ger ingen möjlighet att granska beslutsfattandets könsdifferentiering till exempel i form av frågor om (smyg)diskriminerande tillvägagångssätt i beslutsfattandet, om politikens innehåll och om beslutens eventuellt olika följder för kvinnor och män. På den konkreta nivån har detta synts också i det att till exempel kön eller reformens inverkan på kvinnors ställning inte har varit föremål för diskussion i en servicestrukturreform som innebär en omvälvning i kommunernas tjänster och administration – trots att kvinnor utgör så gott som 80 % av kommunernas arbetare. I denna kontext är det desto mera oroande att många kommunala beslutsfattare ser också kvoterna som förlegade. På det här viset ses jämställdhetsfrågorna och överhuvudtaget jämställdhetspolitiken som något som hör till det förflutna.

Från ett sådant perspektiv definieras framstegen i jämställdhet som en process av samhällets vuxenblivande, i vars ände jämställdheten förverkligas på det rätta sättet, dvs. naturligt – eller som Katharina Toll uttrycker saken – utan yttre tvång, endogent. Sålunda är ett permanent tillstånd av jämställdhet ett redan uppnått mål, i vilket det inte finns konflikter och som snarare definieras genom varat och inte görat.

Från detta kronologiska perspektiv visar sig könsdiskriminering snarare som samhällets – och individernas – övergående växtvärkar än en maktfråga eller intentionell verksamhet. Med det finländska samhällets mognande och yngre, mera jämställda generationer försvinner också diskrimineringen, varför frågan om mekanismerna eller systematiskheten i en upprepande diskriminering inte behöver ställas. Jämställdheten blir en naturlig ordning och samtidigt bryts beröringspunkterna mellan könens jämställdhet och det politiska – jämställdhetspolitiken blir ett tomt begrepp.

Framstegens och den lineära tidsuppfattningens starka närvaro i den finländska jämställdhetsdiskussionen har försvårat granskningen av praxis som producerar ojämställdhet och av vardaglig diskriminering. Jämställdhetens förflutna, nutid och framtid, som följer på varandra, ger inte plats att dryfta jämställdheten ur från kontinuiteten lösgjorda nuets eller från momentanitetens perspektiv, som diskriminerande eller jämställdhetsskapande handlingar i nuet (se Lindroos, 2000, där författaren betonar just ”nuet ” som politisk tid) . Samtidigt försvinner möjligheten till jämställdhetens tidsmässiga mångskiktighet och jämställdhetens och diskrimineringens samtidiga närvaro.

I Finland är ett sådant tidsbegrepp dessutom ofta sammanflätat med en stark nationell dimension och en syn på Finland som föregångare i könens jämställdhet. Samtidigt tycker man att andra, speciellt utomeuropeiska länder, försöker lösa jämställdhetsproblem som löstes i Finland redan i början av 1900-talet. Finland är som ett rymdskepp som färdas i sin egen jämställdhetstid och framtidens värld, opåverkat av globala jämställdhetsfrågor eller instrument som andra länder utvecklat för främjandet av jämställdhet. Från detta nationella tidens perspektiv är det svårt att behandla bl.a. sådana med fattigdom och snuttarbete förknippade problem som kvinnorna möter i den nya globala situationen eller kvinnornas obetydliga inflytande i övernationellt beslutsfattande och i ledande organ för företagsvärlden som överskrider nationalstaternas gränser. Den nationella självtillräckligheten i granskning av jämställdhetsfrågor avstänger också många möjligheter att utmana gränserna för både könens jämställdhet och politisk aktivitet.

Vilka alternativa kronologiska perspektiv finns det för granskning av könens jämställdhet och kopplingar mellan kön och makt och undersökning av samhällelig praxis som producerar ojämställdhet? Framstegstron är ju starkt sammanflätad med idén om hopp och med tron på att det är möjligt att förändra världen. Å andra sidan kan man fråga sig om inte det mångdimensionella i tiden, såsom sammanflätning av kontinuiteten och konkreta, plötsligt framdykande situationer, ger redskap med hjälp av vilka det är möjligt att förstå och påverka både upprepade och nya, till och med överraskande, jämställdhetsproblem. Ur ett sådant perspektiv verkar könens jämställdhet inte göra nämnvärda framsteg eller förverkligas, utan jämställdheten, diskrimineringen och könsrelaterade maktfrågor stiger fram i olika situationer också som nya, motstridiga och oförutsedda frågor. Kanske jämställdhetstidens mångskiktighet och betonandet av momentanitet ger också ny betydelse åt den politiska aktiviteten och hopp om att ojämlikhet kan avhjälpas.

Noter

[1] Enligt jämställdhetslagens 4 paragraf skall i statliga kommittéer, delegationer och andra motsvarande statliga organ samt i kommunala organ och organ för kommunal samverkan, med undantag för kommunfullmäktige, kvinnor och män vara representerade till minst 40 procent vardera.

Litteratur och källor