Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Rösträtten som vändpunkt i moralreformen

Pirjo Markkola

Moralfrågorna i ett samhälle i förändring var på många sätt framme i Finland under åren 1906 och 1907. Många organisationer hade sedan 1880-talet strävat efter en reform av samhällsmoralen d.v.s. en moralreform. Bland annat Suomen Siveysseura (Finlands Sedlighetsförbund) (Federationen), Suomen Naisyhdistys (Finlands Kvinnoförbund), Vita Bandet, Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor (KFUK) och nykterhetsföreningarna försvarade förutom nykterheten också en bättre sexual- och samhällsmoral. Vita Bandets medlemmar stödde kvinnosaken som enligt dem baserade sig på det kristliga jämställdhetsidealet. De såg rösträtten som en stor prestation som man önskade att kvinnorna skulle använda. Den finskspråkiga Vita Bandsföreningen i Åbo konstaterade i sin verksamhetsberättelse för år 1906: "Eftersom vår förening är engagerad i kvinno-, nykterhets- och sedlighetsfrågor följde den ivrigt de reformsträvanden som vi hoppas leder till en snabb lösning av dessa frågor, d.v.s. allmän rösträtt, som också kvinnorna fick i år." Citatet avslöjar en stark tro på rösträttens epokgörande effekt som skulle höja kvinnornas ställning och rätta till de missförhållanden som bristen på nykterhet och sedlighet orsakat. Moralreformisterna trodde att röstberättigade och valbara kvinnor kunde göra hela samhället bättre.

Vita Bandet i Åbo kallade året 1906 det finska folkets jubileumsår och en milstolpe i kvinnohistorien. Föreningens medlemmar väntade sig att nykterheten och sedligheten skulle framskrida, eftersom kvinnorna skulle få sin röst hörd i valet. En medlem besökte till och med enkammarlantdagen för att kunna se de nya lantdagskvinnorna. I september 1907 reste hon till huvudstaden, ställde sig bland de sista i den långa kön och kunde följa med lantdagens plenum Hon såg genast Alexandra Gripenberg och Hilda Käkikoski, som var övertygade moralreformister. Besökaren tyckte att de, liksom de andra kvinnorna i finska partiet, såg ut som kloka och mogna lantdagsledamöter. De socialdemokratiska kvinnorna såg ytliga ut, men av Miina Sillanpää fick hon ett positivt intryck. "Hon är en kvinna som tänker, det ser man på hela gestalten", skrev medlemmen i Vita Bandet i Åbo (Markkola 2002, 200). Det sätt på vilket en moralreformist från medelklassen såg lantdagen berodde på parlamentarikernas arbete för den nya moralen. Ju starkare de främjade moralreformen, desto pålitligare såg de ut i hennes ögon.

I valet av den första enkammarlantdagen kandiderade  Berta Heikel, ordföranden för den svenskspråkiga Vita Bands föreningen i Åbo, på de kristligt sinnades lista. De kristligt sinnades valförbund var avsedda som ett alternativ för troende som inte ville rösta på politiska partier. Heikels kandidatur motiverades av den kristliga kvinnosaken och moralreformen. (Mustakallio 1983, 208–232; Markkola 2002, 201). Valförbunden blev emellertid inte en betydande politisk faktor. De politiska partierna klarade sig bättre: från gammalfinnarnas och ungfinnarnas listor valdes kvinnliga lantdagsledamöter som stödde moralreformen. Till gammalfinnarnas grupp hörde förutom Gripenberg och Käkikoski också lantbrukarhustrun Eveliina Ala-Kulju, vars andliga bakgrund fanns i väckelsen. Från och med år 1912 fungerade hon som talare för den kristligt-sedliga Föreningen för uppfostran i hemmet; som lantdagsledamot fortsatte hon ända till år 1917. Av ungfinnarnas representanter hade läraren Lucina Hagman försvarat kvinnornas sedlighetsarbete redan på 1880-talet, när biskop Gustaf Johansson ifrågasatte det. (Pohls 1997; Ollila 1997; Markkola 2002, 187). Genom de politiska partierna kunde moralreformistkvinnornas toppnamn avancera till statliga maktutövare effektivare än genom de kristligt sinnades valförbund.

Enligt vitabandisterna var kvinnornas lantdagsarbete uppfyllande av den högsta nationella förpliktelsen. De önskade att riksdagen skulle göra verkligt arbete för kvinnor och hela samhället. Föreningen godkände kvinnornas offentliga roll, även om en del av de kristliga organisationerna ställde sig negativa till politiken. Även Vita Bandets kvinnor mötte dessa dubier. De förklarade att kvinnornas rättigheter och nykterhetstanken var politiska frågor. Båda frågorna krävde ny lagstiftning – därför behövdes troende kvinnor i politiken. På samma sätt talade ledarna för Finlands Kvinnoförening. Kristliga kvinnor behövdes i politiken, och de kvinnor som hade en kristlig världsbild måste rösta på kvinnor som främjade de rätta sakerna. Vita bandet betonade detta öppet. Ett rätt val främjade det allmänna goda, skyddade religionen, avhjälpte dryckenskap, främjade nationalitetsidén, hjälpte fattiga och lidande och ökade kvinnornas påverkansmöjligheter även annanstans än i politiken. (Markkola 2002, 202). Tänkandet stödde sig på den kristliga traditionen som gav kvinnorna en möjlighet att främja en god sak i Guds namn.

De kvinnor som valts i lantdagen från de borgerliga partierna tog upp moralfrågorna på det statliga forumet. På 1908 års lantdag kom agrarförbundets lantdagsledamot Hilma Räsänen tillsammans med några ledamöter med ett förslag, i vilket man önskade att regeringen skulle hjälpa stöda före detta prostituerades sedliga liv. Om förslaget hade förverkligats, hade Räsänens motion inneburit ett kännbart statsunderstöd för Vita Bandet. Till den andra lantdagen samma år hade det finska partiets representanter Hilda Käkikoski, Alexandra Gripenberg och Hedvig Gebhard ett förslag enligt vilket man också skulle bevilja bidrag för föreningar och institutioner som utövade sedlighetsarbete. Käkikoski fortsatte arbetet på lantdagen år 1909 och 1910 och föreslog att man skulle anvisa anslag till bistående sedlighetsarbete i budgeten. (Innala 1967, 112–113). I praktiken skulle detta ha garanterat bättre ekonomiska arbetsmöjligheter bland annat för Vita Bandet-föreningarna och för religiösa föreningars skyddshem.

Strävandet efter moralreformen avslöjade skillnaden mellan de borgerliga partiernas kvinnliga lantdagsledamöter och arbetarrörelsens kvinnor. I enkammarlantdagen drev de kvinnliga ledamöterna från det socialdemokratiska partiet de värnlösa kvinnornas och barnens sak lika aktivt som de borgerliga partiernas kvinnor. Meningsskiljaktigheten låg däri att borgerliga kvinnor förespråkade privat välgörenhet och kristna skyddshem, medan arbetarkvinnorörelsen krävde kommunala och statliga hem för ensamma mödrar och värnlösa barn. (Sulkunen 1989, 45; Sulkunen 1997, 164–165; Oikarinen 1997, 132–133). Arbetarkvinnornas representanter och moralreformisterna igenkände samma problem i samhället, men de erbjöd olika lösningar till dem. De kristliga moralreformisterna ansåg att det behövdes både en ny lagstiftning och människors personliga andliga förnyelse.

Litteratur och källor