Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Finländska kvinnors verksamhet i nationen från 1830–talet till 1900–talet

Eira Juntti

I nationalismforskning har det blivit vanligt att beakta att nationalstater och nationer byggdes upp medvetet, och dylika studier har även publicerats i Finland. Men nationalismforskningen har mycket mindre påverkats av synen att nationerna är könsdifferentierade rum och att könsdifferentieringen av nationen var en väsentlig del av den nationalistiska ideologin och social praxis som bildats i samband med nationbyggandet. I sin analys av den nationalistiska diskursen i tyskspråkiga stater i början av 1800-talet anser Karen Hagemann att "de samtida uppfattade den nationella identiteten som könsmässigt differentierad och könsidentiteten som nationellt differentierad i dess konkreta kulturella manifestationer" (2001, 7). En textanalys av finskspråkiga dagstidningar som publicerats på 1830-1850-talen kommer till samma slutsats: den finländska nationella identiteten var könsmässigt differentierad, man ansåg att finländska kvinnor hade olika egenskaper än finländska män. Därför ansåg man att de deltog i skapandet av nationen i en annan egenskap än finländska män [1]. Med andra ord, man tänkte inte att kvinnorna inte deltog i skapandet av nationen, utan man ansåg dem delta i det i en mycket annorlunda roll än männen.

Finland var den första staten i Europa som gav kvinnorna rösträtt och valbarhet år 1906. I fråga om kön och nationalism och i synnerhet kvinnornas politiska deltagande tas Finland ofta fram – inte minst av finländarna själva. Eftersom könet var mycket viktigt i "organiseringen" av det finska samhället och det var självklart för de samtida att den nation som de höll på att bygga var könsdifferentierad, anser jag att kvinnornas tidiga rösträtt och valbarhet måste betraktas från ett vidare perspektiv än vad man vanligen har gjort. Därför kan man inte se inkluderandet av kvinnorna i kravet på allmän rösträtt som något som gjorts av misstag utan som ett resultat av de samtidas medvetna arbete.

Gisela Kaplan har framfört påståendet att den finländska nationalismen är "feministisk nationalism", vilket innebär att kvinnorna och deras krav har varit en del av processen med byggandet av finska staten ända sedan början av 1900-talet och att deras krav har blivit en del av det nationella programmet till skillnad från många andra stater (1997, 30-31). Kaplan ser de finländska kvinnoorganisationerna från slutet av 1800-talet som både feministiska och nationalistiska: hon påstår att medan "den första finländska kvinnorörelsen i sig själv i viss mån var en deklaration av den finska nationalismen", var "de nya kvinnoorganisationernas ideologiska program utan tvekan vänsterinriktat och på många sätt redan klart feministiskt" (1997, 30). Enligt min uppfattning misstolkar man både den finska nationalismen och den finska feminismen och kanske Finlands situation i början av 1900-talet i allmänhet om man beskriver den finska nationalismen som feministisk. Det råder inget tvivel om att kvinnoorganisationerna i slutet av 1800-talet var nationalistiska, men till och med Finlands Socialdemokratiska Parti som grundades år 1899 var nationellt sinnad. Med andra ord, under den tiden fanns det kanske inte en enda medborgerlig eller politisk organisation som inte var nationellt sinnad. Men den finländska nationalismen var inte feministisk i det avseendet att den skulle ha sett män och kvinnor i likadana och utbytbara roller. Som min avhandling  Gender and Nationalism in Finland in the Early Nineteenth Century (2004) visar, hade finska kvinnor  sina egna speciella roller som mödrar och vårdare av samhället i den nationalistiska diskursen. Oberoende av detta var de kvinnor som steg på den politiska arenan som politiska aktörer och inte enbart symboler inte nödvändigtvis välkomna i det första parlamentsvalet år 1907.

Om vi studerar utvecklingen av kvinnornas ställning i samhället och i politiken på 1800- och 1900-talen ur en komparativ synvinkel, var utvecklingen i Finland parallell med utvecklingen i andra europeiska länder. Som 1800-talets finska tidningsskriverier visar, var den finländska nationella diskursen mycket likadan som i andra europeiska länder, till exempel i tyskspråkiga områden, i Frankrike och i Storbritannien. I Finland grundade högreståndskvinnor välgörenhetsorganisationer i mitten av 1800-talet på samma sätt som kvinnor i motsvarande ställning i andra europeiska länder hade gjort redan före dem. Ogifta kvinnor fick fullständiga lagliga rättigheter i Finland år 1863, ungefär vid samma tidpunkt som i andra europeiska länder. När elementärundervisningen reformerades i Finland på 1860-talet fick kvinnor också delta i lärarutbildningen, men  det här är inte exceptionellt ty allt fler kvinnor blev lärare också i andra europeiska länder. Kort sagt, både på den nationalistiska retorikens nivå och även på den sociala och ekonomiska förändringsnivån var utvecklingen i Finland inte särskilt olik jämfört med andra länder.

Som Irma Sulkunen har framfört i Finlands fall och som man har framfört i många andra studier om nationsbyggandet, bestäms begreppet medborgare också enligt könet trots att begreppet baserar sig på demokratiska ideal om jämställdhet (1990, 50; Landes 1988; Kerber 1998). Sulkunen har påpekat att de finländska kvinnoorganisationernas och de övriga medborgarorganisationernas syn på kön var avsevärt lika vid övergången till 1900-talet. Även om de ansågs vara progressiva på sin tid, var de inte ens nära de synpunkter som feministerna framförde mot slutet av 1900-talet och som lade större vikt på könens jämställdhet än på deras olikhet (Sulkunen 1990, 50). Vid övergången mellan 1800- och 1900-talen godkände kvinnoorganisationerna alltså helt den ideologi som såg rollen som moder och vårdare som kvinnors idealroll och som var förenlig med den nationalistiska ideologin. Det här var den "nya kvinnan" som nationalisterna började skapa redan i mitten av 1800-talet. Som min analys av en kort dikt [2] av Isa Asp – en av den första generationen av kvinnor på lärarseminariet  - visar, tilltalade denna vårdarroll många högreståndskvinnor. De var villiga att stiga in i nya yrkesroller som lärare, socialarbetare, sjuksköterskor och kontorsanställda. De såg också vårdarens roll som befriande, som ett tillfälle att tjäna nationen.

Även om kvinnornas yrkesroller var förlängningar av deras modersroller ansågs de ändå vara bättre än kvinnornas "traditionella" husmorsroll. Men betonandet av kvinnors modersroll innebar inte att nationalisterna skulle ha tagit den gamla patriarkaliska könsideologin som sådan och överfört den till sin ideologi, och därmed knuffat kvinnorna till den feminina livsmiljön. En betydligt mera omfattande förändringsprocess var på gång: uppfattningarna om kön förändrades från och med slutet av 1700-talet och underhandlingarna ledde till en helt ny könsordning i Europa och Nordamerika. Kvinnorna var en del av denna underhandlingsprocess. Å ena sidan blev kvinnorna avstängda från den offentliga livsmiljön och offentliga debatten som i Frankrike efter revolutionen i början av 1800-talet, å andra sidan utvidgades den feminina livsmiljön utanför hemmet när det vid sidan om den offentliga och privata livsmiljön skapades en social livsmiljö som omfattade det sociala arbetet och annan humanitär verksamhet som syftade till att hjälpa samhällets vanlottade. Speciellt elitens och den stigande medelklassens kvinnor var centrala aktörer i skapandet av den sociala livsmiljön i slutet av 1800-talet.

Men även om kvinnorna huvudsakligen förespråkade samma könsideologi som nationalisterna, innebär detta inte att denna könsideologi inte alls skulle ha stött på motstånd. Trots att kvinnorna i Finland inte deltog i politisk verksamhet under mitten av 1800-talet,  ifrågasattes kvinnlighetens och manlighetens ideal och de krav som de innehöll till exempel i de romaner som skrevs av högreståndskvinnor.

En paradox som hör ihop med kvinnors samhälleliga roll och som ofta nämns i samband med Finland är att trots att kvinnors liv på många sätt blev friare på olika områden under 1900-talet, har Finland aldrig haft en radikal feministisk rörelse. Enligt Kaplans logik kunde en förklaring till detta vara att den finska nationalstaten tog kvinnornas krav  i beaktande från första början varför det inte fanns ett behov för rörelsen. Jag tror inte att denna förklaring räcker. Det finns många exempel på legislativa förändringar som har förbättrat kvinnors ställning speciellt på arbetsmarknaden. De har likväl genomförts först efter en lång debatt och kamp. Till exempel fick gifta kvinnor inte fulla lagliga rättigheter, inklusive rätt till sin egendom och full vårdnad av sina barn, före år 1929 trots kvinnliga riksdagledamöters otaliga motioner från och med år 1907 (t.ex. Ollila 1993, 60; Pohls 1990, 68). När sjukförsäkringen och folkpensionssystemen upprättades efter andra världskriget, skulle de inte ha omfattat medborgare som inte lyfte lön, vilka på den tiden mest var kvinnor, om inte kvinnorna i regeringen hade drivit på saken (Kuusipalo 1994, 170-77). Med andra ord har staten inte bara automatiskt tagit kvinnors intressen i beaktande, utan kvinnorna har varit tvungna att kämpa för vissa förändringar.

Ett bättre sätt att närma sig saken är att studera den nationalistiska ideologin utgående från dess filosofiska grundval. Den finska nationalismens ideologiska rötter är i den hegelska filosofin och dess sätt att se byggandet av subjektiviteten. Även om Hegel inte såg kvinnorna som aktiva aktörer i staten, har hans syn på uppkomsten av det politiska rummet och subjektiviteten inverkat på hur de har byggts i den finska nationalismen och politiska ontologin, liksom i den marxistiska politiska ontologin: de grundar sig på antagandet om en delad politisk identitet. Enligt Pulkkinen baserar sig "den politiska gemenskapen som vilja på en delad kulturidentitet, gemensamma normuppsättningar och den sociala uppbyggnaden av individualiteten" i den hegelsk-marxistiska traditionen (2000a, 134). När den politisk gemenskapen byggs som en gemensam vilja blir det svårt att bilda separata intressegrupper innanför den. Det har till exempel de kvinnor som har verkat innanför marxistiska politiska rörelser fått erfara. I alla nationella rörelser som baserar sig på den hegelska politiska ontologin, vilket var fallet i Finland, har det också varit svårt för kvinnor att stiga ut ur nationens ”skugga” och bilda intressegrupper som baserar sig på deras könsidentitet [3].

Den nationalistiska diskursen som dominerade i Finland från och med 1840-talet har effektivt inkluderat kvinnorna i nationen och den nationella berättelsen. I politikens värld har det varit och är fortfarande svårt för kvinnor att ställa krav som skulle betona deras individuella rättigheter separat från nationen eller som skulle vara i konflikt med det nationella programmet (Juntti 1998, 412-15; Pylkkänen 2001, 108, 124-25). Detta betyder inte att kvinnor skulle ha varit motvilliga deltagare. Deras verksamhet har accepterats inom vissa gränser, på samma sätt som i Puerto Rico i början av 1900-talet: kvinnornas deltagande var möjligt inom gränserna för rollen som "Civic Madonna" (Jiménez-Muñoz 1993). I varje fall har kvinnorna själva underhandlat om sitt deltagande i stället för att de bara skulle ha varit ledda av män. Kanske en av orsakerna till att kvinnorna samtidigt som männen fick rösträtten i Finland så tidigt som år 1906 var att den härskande politiska ontologin inte såg att kvinnor skulle ha intressen som stod i strid med nationella intressen.

Gisela Kaplans påstående om den finska nationalismen som ett exempel på feministisk nationalism håller inte ihop i ljuset av en omsorgsfull historisk analys av de finska kvinnoorganisationernas och andra medborgerliga och politiska organisationers natur vid övergången mellan 1800- och 1900-talen. De finländska kvinnoorganisationernas historia visar också att kvinnorna själva tillägnat sig detta tänkesätt: de arbetade för det gemensamma bästa, inte enbart för sig själva eller kvinnors rättigheter. Som Irma Sulkunen har sagt: i stället för att de finska kvinnorna skulle ha grundat bredbasiga och offentligt synliga  kvinnoorganisationer, utgjorde de en del av en mera omfattande organisation av massorna. De verkade inom organisationer som ansågs ha allmänna och inte könsspecifika mål, varför kvinnors rösträtt inte stötte på stort motstånd.

Noter

[1] Ett utdrag ur det sista kapitlet i avhandlingen "Gender and Nationalism in Finland in the Early Nineteenth Century" (Dissertation. Binghamton University, 2004). Avhandlingen är baserad på en analys av följande  finskspråkiga tidningar: Sanan Saattaja Wiipurista (1833-36, 1840-41), Kanawa (1845-47), Sanan-Lennätin (1856-58), Oulun Wiikko-Sanomia (1829-34, 1836-37, 1840-41, 1852-79), Suometar (1847-66).

[2] Dikten i fråga låter så här: Kiitos hälle, joka sääsi/ naisellekin oikeuden/ kalliin isänmaansa eestä/ elää, kuolla myöskin hän!/ Miks' ei hän sais' yhtä hyvin/ isänmaata hyödyttää?/ Oisko hänen Luoja luonut/ että mieltään tyydyttää/ semmoisissa askareissa,/ joissa vuosisadan hän/ usein nähtiin kuolettavan/ suuret riennot sydämen? (Huhtala 1989, 153).

[3] Pulkkinen nämner Tyskland, Ryssland och Italien som exempel på nationella rörelser som har påverkats av den hegelska filosofin (2000a, 133).

Litteratur och källor