Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Suomeksi — In English

Den nya politiken – en utmaning för nationell representativ demokrati?

Villiina Hellsten

Det är typiskt för västerländska demokratier att klassbaserad röstning håller på att minska, men detta har även blivit ett problem för deras politiska system. Det har blivit allt mera omotiverat att alltid rösta på ett och samma parti när sakfrågor som ingenting har att göra med den traditionella vänster–höger-delningen har blivit allt viktigare och de traditionella partiernas förmåga att svara på nya utmaningar har försvagats. Medborgarnas ökade mobilitet i valen har inneburit ett gott växtunderlag för nya extrema partier, och den minskade röstningsaktiviteten har i sin tur gjort att det politiska deltagandet kanaliseras utanför de politiska mekanismerna.

Förvirring har bland annat orsakats av en ny ökning av ekoanarkism och annat radikalt politiskt deltagande från och med 1990-talet. Demonstrationer som eskalerats till våldsamheter på internationella organisationers toppmöten eller djurrättsaktivister som i samband med sina åsiktsyttringar mot pälsindustrin skadar egendom – samtidigt med hela tiden minskande valdeltagande – har väckt diskussion om vad som överhuvudtaget är politiskt deltagande på 2000-talet.

Postindustriell samhällsutveckling: den gamla politikens strukturella grund bryts

Den nya politikens konfliktkonstellation härrör från samhällets postindustriella utveckling, och med den teknologiska och ekonomiska utvecklingen har såväl produktionssätt som produktionsstrukturer ändrats och det ekonomiska välståndet ökat. Medan industrisamhället baserade sig på klassindelningen mellan arbetarna och kapitalägarna, och dess centrala politiska konflikter kunde lösas med hjälp av partier som återspeglade klassindelningen och institutionaliserade intresseorganisationer, är de traditionella samhällsklasserna i det postindustriella samhället i upplösning och håller på att förlora sin betydelse ur den politiska mobiliseringens synvinkel. (T.ex. Smith 1990, Hall & Jacques 1990, Kaase 1990.) Det postindustriella samhällets traditionella samhällsstrukturer har också brutits av informationens och utbildningens oerhörda tillväxt: i och med att medborgarnas kognitiva kapacitet ökar minskar betydelsen av traditionella institutioner som underlättar anpassningen i samhället. Även den sociala och geografiska rörligheten och samhällets individualisering i samband med urbaniseringen har spräckt traditionella gruppband. (Inglehart 1990, Dalton m.m. 1984, Melucci 1989.)

I och med den inre splittringen av de traditionella samhällsklasserna utvecklas sålunda nya skiljelinjer vid sidan om konfliktdimensionen arbetarbefolkningen–borgerskapet. Dessa nya konfliktkonstellationer som överskrider gränsen arbetarbefolkningen–borgerskapet formas i allt större grad kring yrkesmässiga färdigheter (rutinarbetare vs. specialister), kunskapsmässiga färdigheter (kognitivt mobiliserade vs. kunskapsmässigt begränsade) och mellan värde- och livsstilskonflikter (moralisk kompetens, god smak, sätt att uppföra sig, konsumtionsvanor) (Kriesi 1989, Eder 1993). Dessa samhälleliga förändringar har också ändrat uppfattningarna om vilka de centrala politiska sakfrågorna och anspråken är, på vilket sätt medborgarnas syn borde förmedlas till beslutsfattandet och vem som får delta i skötandet av de gemensamma sakerna och med hurdana medel och metoder (Offe 1985). Den nya politiken och det politiska deltagandets nya former och arenor. Inom ramen för den nya politiken blir formerna för politiskt deltagande mångsidigare. Eftersom postmoderna politiska konflikter inte lätt ryms på de existerande politiska institutionernas agenda och inte kan lösas genom traditionella former av deltagande, organiserar sig medborgarna i allt större grad utanför de traditionella partierna och tyr sig också till ovanliga former av politiskt deltagande, till exempel skrivande av appeller, demonstrationer, bojkotter, husockupationer, olagliga strejker, störande av trafiken, även skadande av egendom. Att formerna för deltagande blivit ovanliga kan bland annat ses som en följd av de kognitiva färdigheternas utveckling, varför den politiska verksamhetens natur förändras så att man inte längre respekterar auktoriteter utan utmanar och påverkar dem (Inglehart 1990, 359-362, 372).

Ovanliga former av deltagande kan också anses bero på att många problem i det postindustriella och postmoderna samhället – som till exempel hotet av en miljökatastrof – utgör hot mot tillvarons grundförutsättningar varför avvikelser från följandet av traditionella “spelregler” anses vara legitimt och motiverat (Offe 1985, 853).

En annan sak som är typisk för den postmoderna nya politiken är att de orsaker till missnöje och oro som tidigare kumulerades till kollektiv verksamhet inte nödvändigtvis riktar sig mot statssystemet utan omvandlas till en del av ett självreflektivt byggande av identitet. Man kan tala om ett slags ”gör-det-själv” politisk verksamhet, som anses vara typisk speciellt för den postmoderna eran och dess politiska aktörer (jfr Bauman 1992). ”Gör-det-själv” politisk verksamhet betyder att när pluralismen och relativismen ökar och universella rättesnören mister sin betydelse, ökar betydelsen och nödvändigheten av självupplevda ansvar och val, och en postmodern aktörs varje handling blir ett moraliskt och ansvarsfullt individuellt val. Bland annat den ökande betydelsen av kroppskulturen – som yttrar sig bland annat som “hälsosamma levnadssätt”, till exempel veganism – kan vara ett uttryck för byggande av identitet genom val. Kroppen representerar också kontinuitet och harmoni i ett tillstånd av ständig förändring och fragmentering, och den representerar också det privata vars integritet man försöker skydda mot hotet av okontrollerbarhet (Sweetman 2000; Giddens 1991; Melucci 1989, 113-116, 123-124). Också politiseringen av den senaste tidens matskandaler speglar individens strävan att – genom att kontrollera sin egen kropp – symboliskt behärska förändringarna i omgivningen.

Sammanflätningen av det personliga och det politiska förmedlas speciellt genom marknaden, när en ideligen växande grupp medborgare förmedlar politiska preferenser genom köp- och konsumtionsvanor. Man talar ofta om marknadens och individinriktningens uppsving som en konkurrent till politiken, men marknaden och individualiteten hotar inte "politiken" i sig, utan marknaden har snarare vunnit terräng på bekostnad av partipolitik och annan organisationsbaserad politik. Individualiteten är i strid med de kollektiva sanningar och hierarkiska strukturer som partipolitiken representerar, men ökad individualitet innebär inte alls att politiken slutar utan att dess betydelse förändras: samtidigt som det personliga har blivit politiskt, har marknadens roll som förmedlare av politiska budskap accentuerats.

Konsumtionspolitisk debatt verkar vara nära förknippat med det postindustriella informationssamhällets uppsving (se t.ex. Featherstone 1995, 73). I denna snabba informationsmiljö, där man handlar i nuet och väntar på resultat omedelbart, kan röstandet upplevas som ett ineffektivt medel, som har verkningar först i fjärran framtid. Till exempel miljöfrågorna upplevs vara sådana att det upplevs som berättigat att tillgripa osedvanliga och utomparlamentariska medel – till och med olaglig verksamhet. Den nya politiken: en utmaning för nationell representativ demokrati? Den utmaning som den nya politiken riktar mot maktsystemet är inte enbart en protest som uttrycker sig genom att man inte röstar, utan olika alternativa former av politisk verksamhet är i sig själva ett budskap som vill ifrågasätta maktsystemets värden. Även om nya former av politisk debatt kan ses som instrumentala såtillvida att man även med dem vill uppnå politiska mål, kan de i sig själva ses som ett slags budskap som är riktat mot resten av samhället och ifrågasätter rådande värden, praxis, betydelser och tolkningar (jfr Melucci 1989, 74-77).

Motparten kan vara förutom en fysisk person eller institution också ett sätt att regera eller diskutera som har sin grund i språket (se Sassi 2000, 79; Melucci 1996, 8-9). I stället för nationalstaten och dess representativa politiska system kan aktören ofta snarare identifiera sig med något slags transnationell gemenskap (jfr Beck 1999, Featherstone 1995, 114). Sådana globala samfund är ofta abstrakta, en sorts föreställningsgemenskaper eller nystammar, som byggs på och existerar enbart i sina aktörers symboliska förbindelse, och tron på deras existens och en stark affektiv förbindelse är den enda kraften som håller dem ihop (Maffesoli 1995; Bauman 1992, xvii-xx, 136-137). Till exempel e-postlistorna på internet kan ses som globala politiska fora till vilka politiken i allt högre grad kan ses ha förflyttats och där de postnationella politiska identiteterna byggs och bildar nätverk.

De transnationella identiteternas uppkomstprocess är flerdimensionell men hör ihop med globaliseringsutvecklingen. Den universella kommunikationsgemenskapens uppkomst har minskat olika nationella symbolers och mekanismers betydelse i byggandet av identiteter och också stärkt uppfattningen om att de politiska besluten inte är legitima, om beslutsfattarna inte beaktar de verkningar som överskrider de nationella gränserna (Linklater 1998, också Featherstone 1995). Identifieringen med sådana globala gemenskaper – förslagsvis miljörörelser – kan också innebära att det politiska, och i synnerhet det utomparlamentariska, deltagandet utvidgas över nationella gränser. Till exempel miljöorganisationerna mobiliserar, ofta via e-postlistor, deltagare till demonstrationer också från grannländerna. Dessa aktörers politiska deltagande kan tänkas innebära en slags paradigmförändring i politiken. När demonstranter eller de som deltar i olaglig verksamhet inte bara hör till olika nationaliteter utan ofta är ungdomar utan rösträtt, kan det nya paradigmet ses ifrågasätta inte bara hur medborgarnas synsätt förmedlas till beslutsfattandet, utan även vilka som överhuvudtaget räknas som politiskt fullvärdiga medborgare.

Den utmaning som den nya politiken utgör för representativ demokrati verkar framförallt vara symbolisk: många nya rörelser skapar redan med sin verksamhetslogik och existens förutom nya interaktionsformer även alternativa tolkningar av världen och betydelserna och är alltså budskap i sig. För de maktpolitiska beslutsfattarna konkretiseras utmaningen i frågan hur dessa budskap som kommer utifrån den particentrerade politiken kan integreras i representativt beslutsfattande. De kan inte bara ignoreras, när det är uppenbart i ljuset av statistik och sjunkande valdeltagande att den representativa demokratin inte ensam kan förmedla medborgarnas budskap till beslutsfattandet.