Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Storstrejken och kvinnnornas rösträtt

Irma Sulkunen

Införandet av allmän och lika rösträtt var utan tvekan den synligaste och viktigaste av storstrejkens följder. I internationell jämförelse var det mest betydelsefulla att man år 1906 fastställde riksdagsreformen med en kammare samt utvidgade statsmedborgarskapet till att omfatta även kvinnor både när det gällde rösträtt och valbarhet. Även om antalet röstberättigade utvidgades radikalt till följd av reformen i alla befolkningsgrupper inom medelklassen och de lägre klasserna kom dock den största nyttan kvinnorna till del eftersom dessa som statsmedborgare samtidigt befriades från stånds-, förmögenhets- och könsbegränsningarna, hustrurna även från makarnas förmannaskap.

De statliga rättigheter som kvinnorna erhöll till följd av kvinnornas storstrejk var även internationellt en sensationell prestation. Finland var det första landet i Europa där kvinnorna fick både rösträtt och valbarhet. Globalt sett hade staterna Nya Zeeland och Australien vid Stilla havet dock hunnit före Finland i fråga om att utvidga demokratin mellan könen. Nya Zeeland beviljade kvinnor rösträtt år 1893 och Australien både rösträtt och valbarhet år 1902. Däremot var kvinnorna i Finland först - tvärtemot kvinnorna i Australien - med att även använda sin rätt både till rösträtt och valbarhet.

Internationellt sett var det en allmän regel att kvinnornas rösträtt infördes vid dramatiska vändpunkter för den nationella historiebeskrivningen eller nära anknytning till sådana. Den utlösande faktorn i länderna runt Stilla havet var skapandet av ett förvaltningssystem som lösgjorde sig från moderlandet Storbritannien och de nationella oroligheter där en viktig del utgjordes av kravet på kvinnlig rösträtt. I Norge aktiverades kvinnornas rösträttsfråga efter att landet skilt sig från Sverige, och som direkta eller indirekta följdverkningar av det första världskriget fick kvinnorna rösträtt i flera europeiska länder. I detta avseende följde Finlands fall samma mönster. Starka nationalistiska påtryckningar i kombination med politisk instabilitet genomförde också det radikala beslutet om rösträttsreformen i Finland under storstrejkens " ögonblick av galenskap".

Det är dock fel att tro att införandet av icke könsrelaterad allmän och lika rösträtt hade enbart varit en följd av att man skickligt utnyttjat det undantagstillstånd som storstrejken skapade. Snarare kan man säga att storstrejken med sin kaotiska karaktär och kollektiva bilder präglade av rykten och rädsla endast tillspetsat förde fram den mest radikala formen av vad som sedan årtionden tillbaka otåligt väntat på att genomföras. Detta bevisas på ett intressant sätt bland annat av det faktum att man direkt vid det första strejkmötet som hölls i Viborg 30.10 godkände ett klämförslag där kvinnorna omfattades av kravet på allmän och lika rösträtt. Detsamma upprepades i "röda manifestet" i Tammerfors och kravet fastställdes även vid andra medborgarmöten inom ramen för storstrejken. Det faktum att kravet på kvinnornas rösträtt uttrycktes som en självklarhet direkt i inledningsfasen av strejken pekar på att det inte var frågan om något plötsligt infall utan snarare om ett färdigt program som verkställdes så fort ett tillfälle uppstod genom strejken. Självklarheten i kravet förklarar säkert även att man i storstrejkstumultet knappt tog upp frågan om statsmedborgarskapets könsrelatering. När det gäller införandet av kvinnornas rösträtt är det mer intressant att fästa uppmärksamhet vid den händelsekedja som föregick de historiska ögonblick som kulminerade vid genombrottet för den icke könsrelaterade demokratin än att undersöka själva storstrejksdagarna..

Oavsett tolkningsmodell har grundandet av Kvinnoorganisationen år 1884 betraktats som en viktig milstolpe för kvinnorörelsen och den nära anknutna rösträttsrörelsen. Föreningens centrala målsättning var att höja kvinnornas bildningsförhållanden, och vid sidan av detta framfördes bland annat krav på lika lön för lika arbete, jämställande av kvinnans juridiska ställning i förhållande till mannen samt valbarhet till statliga, kommunala och kyrkliga förtroendeuppdrag på samma grunder som männen redan hade. I praktiken innebar detta en strävan att utvidga rösträtten så att den även skulle omfatta självständiga kvinnor som på den tiden översteg förmögenhetscensus – dvs. närmast den förmögna kvinnliga intelligentsian och det kvinnliga borgerskapet. Samma principiella ståndpunkt antogs av den andra kvinnoorganisationen, Unionen Kvinnosaksförbund, som på grund av politiska motsättningar och motsättningar beträffande verksamhetssätten bröt sig loss från Finlands Kvinnoförening år 1892 och blev en egen organisation.

Även om kravet på rösträtt hade skrivits in i kvinnosaksföreningarnas program redan då föreningarna grundades togs inte frågan upp på den politiska dagordningen förrän i slutet av 1800-talet. På riksdagsnivå gavs startskottet genom ansökan som representanterna Herckman, Killinen och Kyander år 1897 lämnade till borgarståndet med krav ”att alla de kvinnor i vårt land som uppfyller de krav som vår grundlag ställer för åtnjutande av valbarhet, skall beviljas samma rösträtt som männen”. I detta initiativ som Kvinnoföreningen i Kuopio givit uppslag till ekade tydligt tonen av den kända förespråkaren för kvinnornas rättigheter, Minna Canth. I motiveringarna till ansökan förbjöds nämligen på ett för Canth typiskt sätt heligheten och varaktigheten av de lagar som förtryckte kvinnan, men å andra sidan betonades kvinnans ansvar och nytta som medlem av det finska samhället. Trots att ansökan inte ledde till önskat resultat hade den ändå sin betydelse som det första könsspecifika kravet på rösträtt. Denna ansökan hade också till följd att riksdagen för första gången var tvungen att tydligt definiera sitt ställningstagande till kvinnornas rösträtt.

Eftersom ansökan beträffande kvinnorösträtten behandlades tillsammans med andra ansökningar gällande utvidgning av rösträtten koncentrerades lagutskottets betänkande huvudsakligen på att allmänt fundera över alternativ för att reformera den mer eller mindre tungrodda ståndsrepresentationen. Samtidigt måste man dock kanske även ta ställning till statlig valbarhet för de kvinnor vars förmögenhet på kommunal nivå översteg nivån för att få använda rösträtten. Mest akut var problemet inom borgarståndet vilket också förklarar aktiviteten inom detta stånd för att lyfta fram frågan om statlig rösträtt för kvinnorna. Trots att majoriteten i lagutskottet i 1897 års betänkande beslutade sig för att neka kvinnor statlig valrätt erhöll ett förordande ställningstagande redan i det här skedet starkt stöd. I betänkandet inkluderades även en avvikande åsikt gällande detta. Den förda diskussionen visade också hur pass central politisk fråga kampen om statlig rösträtt höll på att bli.

I samband med rösträttsfrågan definierade man kriterierna för medborgarskapet som höll på att ta form och avgränsade den inre krets som ingick i det finska samhället. Därmed kämpade man öppet även om den politiska makt som höll på att omfördelas i och med att ståndssystemet vittrade sönder. I detta skede ställdes mot varandra å ena sidan utvidgningen av männens rösträtt enligt västerländsk modell, å andra sidan bevarandet av klassgränsen genom förmögenhetscensus, dock genom att även låta kvinnor som uppfyllde kriterierna bli delaktiga i rösträtten. Även de borgerliga kvinnosaksrörelserna stödde denna linje som företräddes av liberalerna och höll fast vid sin ståndpunkt ända fram till dagarna efter storstrejken.

Arbetarrörelsen som hade organiserat sig vid sekelskiftet av 1800- och 1900-talen samt de kvinnor som anslutit sig till denna stödde sig däremot på utgångspunkter där de medborgerliga rättigheterna inte i första hand var en fråga om kön utan en klassfråga. Rösträtten hade tagits till dagordningen redan vid arbetarföreningens första representantmöte 1893 då man satte upp som mål en begränsning av antalet röster både i kommunal- och statliga val. Ställningstagandena skärptes dock snabbt allt efter att den allmänna mobiliseringen tilltog. Vid det andra representantmötet för arbetarföreningen år 1896 krävdes redan att man skulle helt avlägsna röstskalan som baserade sig på förmögenhet samt utvidga rösträtten så att inte "andra särskilda folkgrupper lämnas utan rösträtt med undantag för krigsmanskapet". Vid utformningen av programmet nämndes inte kvinnorna särskilt även om kravet på att dessa skulle omfattas av den allmänna rösträtten började bli vanligare när de socialistiska tendenserna förstärktes. I arbetarpartiets program år 1899 krävdes redan i tydliga ordalag allmän, lika och omedelbar val- och rösträtt för alla finländska medborgare som fyllt 21 år oavsett kön, i samtliga val och röstningar. Även Förbundet för arbetarkvinnor antog samma ståndpunkt redan när det grundades år 1900.

Radikaliseringen av arbetarklassen och tudelningen av rösträttsrörelsen som stödde denna skedde i Finland enligt internationell modell mot slutet av 1800-talet. Samtidigt aktiverades även en borgerlig rösträttsrörelse för kvinnor både i Finland och andra västländer. Kvinnokongressen i Berlin år 1904 där man som gemensamt mål fastställde att ge rösträtt till kvinnor på samma grunder som männen redan hade blev en viktig milstolpe och förenande kraft för internationella ställningstaganden inom ramen för den borgerliga kvinnosaksrörelsen. Inspirerade av beslutet föreslog medlemmarna av Kvinnosaksförbundet Unionen, Annie Furuhjelm och Lucina Hagman, att man skulle arrangera en konferens i Helsingfors om allmän rösträtt för kvinnor. Till kommittén inbjöds förutom borgerliga kvinnor även några socialdemokratiska kvinnor, Miina Sillanpää som den mest kända av dem. Miina Sillanpääs dubbla roller i gränsområdet mellan den borgerliga kvinnorörelsen och arbetarbefolkningens rösträttsrörelse berättar förutom om hennes egen sökan efter en politisk övertygelse även om de liberala borgarkvinnornas intensiva strävan efter att stärka solidariteten mellan kvinnor för att uppnå västerländskt, icke könsrelaterat medborgarskap.

I Finland blev gränsdragningen mellan den kvinnliga borgerliga rösträttsrörelsen och den socialistdominerade allmänna rösträttsrörelsen dock exceptionellt skarp eftersom, förutom samtliga kvinnor, även majoriteten av männen saknade rösträtt på grund av den ålderdomliga ståndsrepresentationen. När endast åtta procent av hela befolkningen omfattades av rösträtten vann ett förslag med sikte på en radikal utvidgning av rösträtten snabbt gehör även hos andra befolkningsgrupper än dem med bindningar till den socialdemokratiska arbetarrörelsen.

Tillväxten av den kollektiva styrkan bakom den allmänna och lika rösträtten påskyndades särskilt av nykterhetsrörelsen vid sidan av arbetarrörelsen. Den rikstäckande centralorganisationen, Raittiuden Ystävät, höll sig dock på ledningsnivå på avstånd från rösträttsrörelsen ända till början av 1900-talet. Genom sin medlemskår som dominerades av arbetare och kvinnor hade den dock en betydande roll både vid lanseringen av den allmänna och lika rösträtten in i det allmänna medvetandet och senare vid storstrejkens kollektiva påtryckningar för att driva igenom den radikala reformen.

Konstellationen var väl ägnad att skingra den könsrelaterade naturen i rösträttsfrågan och försvaga argumentationskraften för den borgerliga kvinnorörelsen. Således ledde mötet i december 1904 som planerats för att förena systerfronten till motsatt resultat. I stället för att samla kvinnorna bakom ett könsrelaterat specialkrav utformades mötet till en aggressiv konflikt mellan två fronter där allmän och lika rösträtt lyftes synligt fram som motkrav till den borgerliga kvinnorörelsens mål om rösträtt.

Medan kampen om rösträtt för kvinnor, framför allt i de anglosaxiska länderna, i början av 1900-talet kulminerade i ett krav på statlig rösträtt för kvinnor på samma villkor som männen redan hade sköttes demokratin och medborgardiskussionen i Finland i en annan ordning. Beroende på de ålderdomliga förhållandena för rösträtten nådde utvidgningen av de medborgerliga rättigheterna för både män och kvinnor samtidigt en politisk brännpunkt, och man började allt intensivare söka en lösning på situationen genom en radikal totalreform som skulle på en gång lösa båda problemen. Vid utformningen av denna modell intog framför allt folkrörelser som inte är könsdifferentierade en ledande roll och officiella politiska institutioner följde efter med eftersläpning.

Konstellationens särprägel kom tydligt fram när riksdagen samlades 1904 - 1905 och inledde behandlingen av ansökningar med avseende på lösningar av rösträtten varav fyra gällde kvinnornas valrätt samt ett förslag som siktade på en utvidgning av senatens rösträtt inom borgar- och bondeståndet. Det som är beskrivande är att trots att man vare sig i någon av ansökningarna eller i senatens förslag talade om allmän och lika rösträtt eller om enkammarsriksdag framgick kraven redan tydligt i de förda diskussionerna. Riksdagsinstitutionens karaktär motiverades nu med nya argument. Institutionen beskrevs som en folkvilja vars alla sidor - inklusive kvinnorna - skulle vara lika representerade i riksdagen. Å andra sidan talade man i de ställningstaganden som förespråkade begränsningar av rösträtten öppet om uppnådda rättigheter som skulle äventyras om man skulle genomföra fullständig demokrati med hjälp av en reform som baserade sig på "klassförmåner".

När behandlingen inleddes i april 1905 var det politiska klimatet ytterst upphetsat. Folkmassorna rörde oroligt på sig och den hotande stämningen stärktes när adels- och borgarståndet genom att åberopa den konstitutionella bromsningstekniken vägrade ta förslaget om rösträtt upp till behandling. Demonstranterna som avvaktade bonde- och prästståndets beslut omringade ständerhuset och tog därmed utomparlamentariskt i besittning det politiska utrymme som de officiellt inte hade tillträde till.

Kvinnornas rösträtt liksom utvidgningen av rösträtten till allmän och lik väckte en livlig diskussion i bägge stånden. Anförandena som hölls andades en stark lust att genomföra en övergripande reform av demokrati. Ett problem uppstod med hur man skulle samordna kvinnornas rösträtt med avlägsnande av förmögenhetskraven. Utskottets betänkande gav möjlighet till det förra men behöll den senare. Å andra sidan gav protesten som Ståhlberg och Mikkola lämnade i grundlagsutskottets betänkande männen fulla medborgerliga rättigheter men bibehöll rösträttens könsbundenhet.

Prästståndet ansåg inte att det var möjligt att genomföra båda reformerna samtidigt utan gav sitt samtycke till att den allmänna och lika rösträtten enligt den västerländska modellen först utvidgades till att omfatta män. Prästståndet trodde att kvinnlig rösträtt kort därefter skulle bli verklighet. Däremot kopplade bondeståndet rösträtten för gifta och ogifta kvinnor till Ståhlbergs och Mikkolas protest, men utestängde dem från valbarhet - visserligen under starka protester. Bondeståndet som betraktats som konservativt tog genom sitt beslut det första avgörande klass- och könsöverskridande steget i riktning mot demokrati.

De hektiska ögonblicken i april 1905 var alltså ett slags inledning till storstrejkshändelserna. De visade att det på åsiktsnivå redan innan strejken bröt ut fanns betydande färdigheter att genomföra en demokratisk riksdagsreform. De visade likaså att kvinnornas rösträtt på parlamentsnivå redan före storstrejken hade fått sitt stora genombrott, dock inte som separat fråga utan i en utvidgning som i ett oskiljaktigt samband överskrider demokratins klassgränser. Den snabba stämningsväxlingen till stöd för allmän och lika rösträtt framgår även av att förutom det Socialdemokratiska partiet även det Finska partiet redan sommaren 1905 tog med kravet i sitt program. Mot denna bakgrund är det naturligt att allmän och lika rösträtt vid storstrejkens utbrott i oktober-november fick folkmassorna som redan var vana vid kollektiv verksamhet, oavsett kön, att sluta sig till de aktiviteter som resulterade i ett radikalt genombrott för demokratin.

Litteratur och källor