Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Den underskattade feminismen. Svenska Folkpartiets kvinnliga riksdagsledamöter 1907–2003

Alexandra Ramsay

Sammanlagt 17 kvinnor har representerat Svenska folkpartiet i Finlands riksdag mellan åren 1907 och 2006. De har utgjort knappt en tiondedel av de över 200 finlandssvenskar som valts till lant- och riksdagsledamöter. De har varit få också i jämförelse med kvinnorna i de andra partiernas riksdagsgrupper. Men Svenska folkpartiet är det parti inom vilket den kvinnliga representationen i riksdagen ökat mest efter II v ärldskriget, från 7,1% år 1945 till 50% i valet 2003. Feminismen har spelat en stor roll för alla de kvinnliga riksdagsledamöterna och många av dem har påverkat partiets genom sin person och genom att flytta på råstenarna mellan det personliga och det politiska. De kvinnliga riksdagsledamöter som invalts på Svenska folkpartiets mandat har alla varit medlemmar av Svenska Kvinnoförbundet, som grundades 1907. Kvinnoförbundet har stött dem alla i valen och under riksdagsperioden. I Finland har nästan alla partier fortfarande egna kvinnoorganisationer, medan det i t.ex. Danmark och Norge sedan 1970-talet ansetts att sådana organisationer hör till det förgångna eftersom kvinnor och män nu har lika möjligheter att delta i partiernas verksamhet. I början av 1970-talet minskade partiernas kvinnoorganisationer i betydelse för de kvinnliga politikerna. Ur karriärsynpunkt blev det viktigare att vara expert på något område eller att ha ett gott nätverk av samhällskontakter än att stödas av just en kvinnoorganisation. På 1990-talet ändrades situationen igen då antalet kvinnor i riksdagen ökade och ett riksdagens kvinnonätverk grundades. Sedan slutet av 1990-talet, då antalet kvinnor i riksdagen och samarbetet dem stadigt ökat har kvinnoorganisationerna igen blivit en viktig samarbetspartner för de kvinnliga politikerna.

Svenska Folkpartiets kvinnliga riksdagsledamöter mellan 1907 och 2006 bildar tre olika samhällsgenerationer. Riitta Jallinojas indelning av kvinnorörelsens historia i tre olika nyckelperioder stämmer väl överens med utvecklingen inom Svenska Kvinnoförbundet. Svenska kvinnoförbundet har i sin utveckling genomgått alla tre nämnda faser. Fram till 1960-talet var förbundets strategi att medvetandegöra kvinnor om och att stöda kvinnor i frågor med anknytning till barn, skola, hem och familj samt sed och tradition. Det gällde att få dessa frågor att bli en del av den politiska agendan. På 1960-talet blev förbundets slogan jämställdhet mellan kvinnor och män och integrering av förbundet i partiet. Från och med medlet av 1970-talet har en ”kvinnovinkling” på politiken varit aktuell. I 75 års- historiken hette det att nu för man fram ”kvinnornas speciella syn på olika problem och företeelser i samhället som helhet”. Bland dem sades kvinnornas särskilda problem utgöra ett inslag bland andra, inte som förut det viktigaste. På förbundets webbsida står i dag, i förlängning av det föregående: ”Vi är ett samlande politiskt forum för finlandssvenska kvinnor som vill arbeta för ett jämställt Finland. Med ett liberalfeministiskt perspektiv på samhället visar vi att kön har en politisk betydelse…”. Kvinnovågorna, som de historiska utvecklingsperioderna har kallats, har format var sin typ av kvinnopolitiker. Dagmar Neovius (1867-1939), den första kvinnan som invaldes i riksdagen på SFP:s mandat representerar samhällsmoderligheten, med sina motioner om bland annat barnskydd. Elly Sigfrids (1919-) som invaldes 1970, som österbottnisk representant, med ett rekordantal röster, har stått för en mycket jordnära och demokratisk kvinnopolitik i samma anda. Jutta Zilliacus (1925-) som invaldes i riksdagen 1975 har brutit marken för den moderna jämställdhetspolitiken inom partiet. Hon har också verkat inom utrikespolitiken, ett område som tidigare huvudsakligen var förbehållet manliga politiker. Eva Biaudet (1961-) som invalde 1991 och då till mångas häpnad slog ut sin motkandidat, den långt erfarnare och äldre Bror Wahlroos har ridit på den radikalfeministiska vågen. I riksdagen har hon arbetat för subjektiv barndagvårdsrätt, hemvårdsstöd, bistånd till u-länder och också t.ex. homosexuellas rättigheter. Hon är kanske mest känd för sina insatser för att kriminalisera sexköp.

Alla de ovan nämnda kvinnorna har betecknats som mycket kunniga, pålästa och trogna sin sak. Hög utbildning i kombination med goda samhällskontakter har utmärkt alla Svenska Folkpartiets kvinnliga riksdagsledamöter hittills. De har också alla fått en relativt god position inom partiet och i riksdagsgruppen, möjligen därför att det är lättare för kvinnor att komma fram i politiken där de utgör ett välkommet undantag snarare än en majoritet i församlingen. De fyra ovan nämnda har alla som karismatiska personer med en ofta hög ideologisk profil blivit åtgångna i politikens rävspel. De har också påverkat sitt parti och kvinnoförbundet i det. Svenska folkpartiets är bl.a. det enda partiet som har ett modernt tvåspråkighetsprogram och ett stä llningstagande mot sexköp. I riksdagen har SFP:s kvinnor på ett exemplariskt sätt samarbetat med andra kvinnor och på det sättet varit med om att påverka lagstiftningen i vårt land t.ex. beträffande barnskydd, dagvård, hälsovård, familjevåld och sexköp.

Partiets allmänt taget liberala politik och kvinnoideologi har medfört det att dess riksdagsledamöter självständigt har kunnat forma sin politikerprofil. De har skämtsamt kallats för ”mamseller, tantor, galantor och feminister”, utgående från drag som varit utmärkande för dem och för deras kvinnoideal. Sammantaget har alla partiets 17 kvinnliga riksdagsledamöter påverkat partiet genom att de stått för feminism i olika former. De har påverkat partiets ideologi och strategier och de har lockat väljare till partiet, på ett sätt som starkt underskattas i partiets historieskrivning.

Litteratur och källor