Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år

INGÅNGSSIDA PUBLIKATIONER VALSTATISTIK EXPERTER FEEDBACK PRESS LÄNKAR

Hur kvinnornas politiska verksamhet avpolitiserades på 1900–talet

Marja Keränen

"År 1906 utarbetades tyvärr inget enhetligt förslag där det skulle ha visats hur och på vilka grunder finländarna skulle välja mellan olika partier. Av vissa auktoritativa utlåtanden kan man ändå dra slutsatser om vad som officiellt önskades av ’ idealväljaren’ när man stiftade allmän och lika rösträtt.”

Så här skrev Pertti Pesonen år 1964 i sin artikel i Aamulehti då han bedömde det arbete som gjorts av den Hermanssonska kommittén som beredde 1906 års lagstiftning om allmän och lika rösträtt. Pesonen citerade långa stycken ur kommitténs ställningstaganden men bedömde dem naturligtvis ur sin egen tids, 1960-talets, perspektiv. Enligt Pesonens artikel och citat var åtminstone de följande två inte "idealväljare" för den Hermanssonska kommittén:

1) ungdomar:
"en mognare ålder verkar av behovet påkallad", "osjälvständighet kan lätt få ungdomen att hemfalla åt statliga uppviglare, som med klingande floskler och fraser kan vända ungdomens för alla intryck känsliga sinne för sina partiändamål".

2) kvinnor:
den andra tvisten gällde kvinnornas rösträtt om vilket det fanns två synvinklar inom kommittén. Några var av den åsikten att "unga kvinnor, som skulle utgöra en stor del av de röstberättigade, hittills överhuvudtaget har fäst mycket litet uppmärksamhet vid statliga och samhälleliga legislativa frågor, av vilka de inte heller torde ha en nämnvärd uppfattning. Och det finns skäl att betvivla att det är bra att man tillkonstlat, med vallagens bestämmelser, försöker åstadkomma plötslig mognad i detta avseende". Kommitténs majoritet var emellertid av den åsikten att "gifta kvinnor, som är en majoritet, har lärt sig att överväga fördelar och nackdelar i livets skola ". (Pesonen 1964)

Artikeln väcker frågor:

• Varför borde man fästa uppmärksamhet vid hurudan idealväljaren är? Varför talar man inte om hurudan idealregeringen är eller hur medborgarna bäst kunde kontrollera offentlig maktutövning och kräva ansvar av den?

• Varför måste man rangordna väljarna hierarkiskt, vissa på en central plats i det politiska systemet och de övriga i dess periferi? Varför ställer man upp en så stark konstellation av norm och avvikelse där en del av väljarna värderas högt, andra mycket lågt, utan att ha frågat dem själva varför integrationen in i det politiska systemet kanske inte intresserade dem?

• En hurdan politisk konstruktion – ett hurdant sätt att uppfatta – återspeglar det att denna hierarkisering var så tydligt könsdifferentierad? Och hur kunde de saker som kvinnorna agerade för avpolitiseras så här, definieras att vara utanför det politiska?

•Vad gav författaren befogenheter att dra så starka slutsatser?

•Varför skriver författaren så här på 1960-talet och upprepar flera gånger hur aktuell den Hermanssonska kommitténs text från år 1906 fortfarande var? Och hur kunde någon tro på en sådan version av världen år 1964?

Den efterkrigstida politiska forskningen producerade "fakta" om kvinnornas passivitet

Det är inte möjligt att besvara alla dessa frågor. Jag kan bara göra gissningar utgående från min egen disciplin, statsläran. När statsläran fick en mera "vetenskaplig" prägel efter krigen genom kvantitativa undersökningar som baserade sig på behavioristiska, omfattande survey-undersökningar, kunde forskarna i vetenskapens namn definiera hurdan den rätta politiska aktiviteten är. Med behaviorismen utvidgades det område som ansågs vara politik: undersökningsobjektet abstraherades på ett nytt sätt. När man studerade politiken i stället för staten och utnyttjade de nya survey-metoderna, omfattades också vanliga människor – och således även kvinnor – av forskningen. Den nya forskningen inriktade sig på politiskt deltagande och en av dess centrala frågor blev könsskillnaden: deltog kvinnor och män lika aktivt?

Till och med på basis av en sekundäranalys av 1950- och 1960-talens undersökningar kunde man dra den slutsatsen att kvinnor i Finland faktiskt deltog lika aktivt som män. Detta var emellertid inte det resultat som statsläran förmedlade. Trots att valstatistik enligt Erik Allardts undersökning från år 1956 visade att könet – beaktande åldern – inte hade någon betydelse för röstningsaktiviteten, konstruerade survey-forskaren sina egna mätare så att den politiska aktiviteten började återspegla mycket könsdifferentierade tillvägagångssätt. Samtidigt började forskningen upprepa hypotesen om kvinnornas passivitet som baserade sig på amerikanska undersökningar. Motsatsen var en aktiv person som diskuterade valet med sina vänner och "framförde mest åsikter" (Pesonen 1960,537). Däremot var "män, speciellt gifta, samt medelålders och förmögna personer som hade höga inkomster" mera intresserade än genomsnittet. (Pesonen 1965,80)

Trots att analysen av valstatistiken inte bevisade antagandet om kvinnornas passivitet, blev definitioner som forskarna själva producerat och förhandsantaganden som de hämtat från angloamerikanska länder bokförda som forskningsresultat med till och med mycket konstlade metoder, till exempel med mätningar om vem som röstade på den första och vem på den andra valdagen. Så här ogiltigförklarades kvinnornas fristående politiska verksamhet. Nya grupper omfattades av medborgarskapet, kvinnor och unga integrerades, men som en marginell B-population.

Vad skulle ha hänt om man hade sett saken på ett annat sätt?

Det kan ju vara att sättet att sammanfläta könet och politiken strukturerades av den starkt snellmanska uppfattningen om att kvinnor hör till det privata och män till det officiella. Inom kvinnoforskningen har historiker och forskare som undersökt välfärdsstaten producerat en ny version enligt vilken kvinnorna deltog starkt i byggandet av välfärdsstaten. De deltog i den offentliga politiken som modermedborgare, som pådrivare av de intressen som fastställts höra till kvinnor i den könsdifferentierande arbetsfördelningen, och i social- och utbildningssektorerna. Det fanns kvinnor i nykterhetsrörelsen, i Martorna och i andra särorganisationer. Inom partierna var kvinnorna aktiva i kvinnoorganisationer som är relativt okända ur dagens perspektiv. Man måste komma ihåg att partierna hade karaktären av massorganisationer ända till slutet av 1970-talet och medlemskapet deltog aktivt i verksamheten. Om partiernas kvinnoorganisationer ändå lyckades bli stämplade som enbart kaffekokande och pyssel, rönte kanske forskningen om dem samma öde: Raili Ruusala skrev en doktorsavhandling om partiernas kvinnoorganisationer vid Tammerfors universitet år 1967. Jag tror ändå att den i efterhand inte har setts som central eller betydelsefull i disciplinens historia.

Så sent som på 1960-talet och efter det talade man om kvinnor som politikens nykomlingar, som nybörjare som kommit in utifrån, som outsiders som kommit in. Därför är man van vid att till och med kvinnornas rösträtt anknyts till den officiella Finland-liturgin som en slogan om Finland som en av de första länderna där kvinnor fick rösträtt. Man låter förstå att denna rätt har "uppnåtts" utan att kvinnorna väsentligt skulle ha arbetat för det. Först nu, under parlamentarismens jubileumsår 2006, frågar man om denna är den rätta uppfattningen.

Bilden av kvinnornas politiska deltagande kännetecknas alltså av avpolitisering, men också av oenhetlighet. När uppfattningarna om könsskillnaden har varierat har dessa variationer producerat sin egna oenhetligheter. På sätt och vis hjälpte också 1970-talets jämställdhetsideologi till att ogiltigförklara kvinnornas fristående verksamhet.  I och med den beskrevs kvinnornas fristående verksamhet igen som pyssel som saknade "verklig" politisk betydelse.

Kvinnoforskningens eller kvinnohistoriens oenhetlighet har sina följder. Spridningen av jämställdhetsideologin till en omfattande, allmän ideologi kan ses som en "sadeltid"[1], genom vilken man inte har kunnat tolka historien tillräckligt bra. Berättelsen om Finland som ett redan jämställt land, där jämställdheten hela tiden framskrider, är djupt inrotad i det nationella medvetandet. Den strukturerar och värderar också granskningen av den tidigare historien. Denna metaberättelse, enligt vilken jämställdhetsutvecklingen i det moderniserade Finland enbart är beroende av attitydfostran, leder till att man underskattar den tidigare historien. Samtidigt medför den ett avbrott i förståelsen av historien.

Å andra sidan, när jämställdhetsrörelsen följdes av kvinnorörelsens radikala skede på 1970-talet, började jämställdhetsberättelsen ifrågasättas. Ifrågasättandet skedde ändå så att kvinnorörelsen presenterade sig som en ny och historielös rörelse, och inte så att den radikala kvinnosaksrörelsens period skulle ha rehabiliterat kvinnornas tidigare fristående verksamhet. Ifrågasättandet skedde inte heller så att kvinnorörelsen skulle ha varit intresserad av den parlamentariska politiken, utan den  var en ganska privat alternativrörelse på gräsrotsnivå. De intryck som påverkade denna alternativrörelse kom ändå från länder där kvinnor  – till skillnad från Finland – inte hade spelat en betydande roll i parlamentarisk politik. Därför verkade också de tidigare kvinnoforskarnas arbeten  ointressanta för forskare i min egen generation. Till exempel Sirkka Sinkkonens och Elina Haavio-Mannilas omfattande produktion om kvinnornas verksamhet inom politiken fick föga uppskattning, eftersom den behandlade den trista normalpolitiken.

Sedermera ändrades politikens natur så att varken män eller kvinnor är intresserade av den. Partierna har blivit valorganisationer och politikens viktigaste aspekt är partiledarnas TV-uppträdanden. Normalpolitiken "avpolitiserades" också annars. Av människorna förväntades aktivitet i politiken bara i form av individualiserande anklagelsestal: "Ungdomarna har inte röstat nu heller". I välfärdsstaten var man intresserad av vilka tjänster man fick, inte längre av hur man skulle verka politiskt. Och på det här svarar den nya förvaltningskulturen att medborgarorganisationerna borde producera också dessa tjänster.

Spelar historieskrivningen någon roll?

Behöver man fundera över könet om inte heller den politiska forskningen längre utövas enbart av män eller berättar om män? Vad har allt detta för betydelse om politikens könsdifferentiering redan skulle vara upplöst?

Kvinnornas marginella ställning är förknippad med problemet att marginalen aldrig bildar kanon och den får aldrig en historia: ingen känner igen sin kompis, för att inte tala om en annan generation av kvinnliga aktörer. Kanske kvinnor faktiskt har agerat aktivt för sina egna intressen i den finländska politiken. Kanske kunde man skriva en sådan historia, och sålunda göra det möjligt att agera för kvinnornas intressen också i fortsättningen. Borde man trots allt skriva kvinnornas politiska historia, som skulle överbygga avbrotten och den marginalitet de orsakar?

Noter

[1]"Sadeltid" är en term som begreppshistorikern Reinhart Koselleck använder. Med den syftar han på ett avbrott eller en förändringsperiod som gör att begreppen som kommit till före den tiden är svåra att översätta till språket efter sadeltiden, eftersom betydelserna har ändrats.

Litteratur och källor