Fulla politiska rättigheter för kvinnor i 100 år
Kvinnorna och valdeltagandet
Villiina Hellsten, Statistikcentralen
Ännu länge efter krigen var kvinnorna politiskt mindre aktiva än männen beträffande både valdeltagande och kandidering. I valdeltagande kom kvinnorna i fatt männen i elektorsvalet 1978, i kommunalvalet 1984 och i riksdagsvalet 1987. I 2003 års riksdagsval och 2004 års kommunalval var kvinnornas valdeltagande redan ca fyra procentenheter högre än männens.
Även om kvinnorna på landsbygden traditionellt hade röstat aktivare än kvinnorna i städerna, var det i de urbana kommunerna som kvinnornas valdeltagande först översteg männens. Där märktes en svag skillnad redan i 1983 års riksdagsval. I landsbygdskommunerna skedde motsvarande förskjutning inte förrän år 1991, nästan tio år senare.
De regionala skillnaderna har även annars varit stora på sina håll. Förutom att kvinnornas valdeltagande ökade tidigare i de södra valkretsarna – i synnerhet Helsingfors och Nyland – än i det övriga landet, var även andelen kvinnliga kandidater i dessa valkretsar både i riksdagsvalet 2003 och kommunalvalet 2004 bland de största i landet.
Kvinnornas valdeltagande har också uppvisat skillnader enligt vilket slags val det har varit fråga om. I de urbana kommunerna har kvinnornas valdeltagande i riksdagsvalen nått samma nivå som i landsbygdskommunerna, och i 2003 års riksdagsval röstade kvinnorna i Helsingfors och Nyland flitigast av alla. Denna utveckling gäller även europarlamentsvalen: ännu år 1996 röstade kvinnorna i landsbygds- och tätortskommunerna flitigast av alla, men år 2004 var kvinnorna i städerna de aktivaste i landet och deras valdeltagande var fyra procentenheter större än på landsbygden. Skillnaden mellan männens och kvinnornas valdeltagande i europarlamentsvalet var också störst i Helsingfors valkrets: fem procentenheter.
I kommunalvalet 2004 däremot var kvinnorna i landsbygdskommunerna fortfarande de aktivaste, fastän kvinnornas valdeltagande i Helsingfors ökade med sex procentenheter från föregående val och därmed nästan motsvarade den genomsnittliga siffran för hela landet. På landsbygden har kvinnorna relativt sett knappat in mest på männens försprång när det gäller alla slags val.
Trots kvinnornas ökade valdeltagande ¹ har det under hela Finlands historia varit färre kvinnliga än manliga kandidater i såväl riksdags- som kommunal- och europarlamentsvalen. Under 2000-talet har andelen kvinnliga kandidater uppgått till knappa 40 procent i alla dessa val. I kommunalvalen har andelen kvinnliga kandidater varit något större i städerna än på landsbygden och allra störst i Helsingfors. Om man granskar de olika partierna ser man att andelen kvinnliga kandidater har ökat i alla slags val och i så gott som alla partier.
Trots kvinnornas relativt sett ökade valdeltagande blir fortfarande betydligt färre kvinnor invalda än män, med beaktande av vissa regionala undantag. Kvinnliga kandidater har haft större framgång i urbana kommuner och i södra Finland; på landsbygden och i landets östra och norra delar verkar tröskeln att rösta på en kvinna vara högre. Så fick också kvinnorna i 2003 års riksdagsval nästan hälften av rösterna i Helsingfors (49,3 %) och Nyland (49,4 %). I Helsingfors var nästan två tredjedelar av de invalda riksdagsledamöterna kvinnor (64,7 %) medan de i Norra Savolax var endast 10 %. De regionala skillnaderna är stora.
I kommunalvalen är de regionala skillnaderna inte lika stora, även om andelen kvinnliga invalda även i 2004 års val översteg hälften enbart i Helsingfors. I kommunalval har andelen kvinnliga invalda alltid varit mindre än andelen kvinnliga kandidater och deras andel av rösterna. Detta förekommer inte i samma utsträckning vid riksdagsval. Det bör dock noteras att de kvinnliga kandidaternas andel av rösterna har ökat i samma takt som antalet kvinnliga kandidater. Det vore viktigt för en s.k. spegelrepresentation att könen skulle vara möjligast jämlikt representerade i kandidatnomineringen.
Eftersom det direkta presidentvalet och europarlamentsvalet till sin natur är personcentrerade, beror väljarstödet i hög grad på kandidatkonstellationerna. I dessa slags val, som historiskt sett är relativa nykomlingar syns det ännu ingen tydlig stigande trend beträffande de kvinnliga kandidaternas andel av rösterna. Däremot var 1996 års europarlamentsval ett historiskt val: kvinnorna utgjorde jämnt hälften av alla invalda. Även i dessa val verkar väljarna i städerna vara mera benägna att rösta på en kvinna än de övriga delarna av landet.
Även om i synnerhet unga kvinnor numera är aktivare inom nästan alla politikens delområden än sina manliga jämnåriga, är kvinnornas tilltro till sina egna möjligheter att påverka samhället svagare än männens (Grönlund et al. 2005, 118). Detta delvis motsägelsefulla forskningsresultat kan ha sitt upphov i den politiska representationens könade strukturer. Manliga och kvinnliga kandidater bedöms bland annat enligt olika kriterier i val, och dessa könsbaserade kriterier gynnar i regel de manliga kandidaterna (se t.ex. Hellsten 2000). Bristen på kvinnor på ledande statliga och politiska poster kan å sin sida signalera att kvinnor har mindre möjligheter att påverka än män (se även Kantola 2005, 120). Det demokratiska idealet förutsätter jämlika möjligheter till medborgarrepresentation i beslutsfattandet – både genom val och genom tillträde till de högsta posterna inom statsförvaltningen. Tillsättandet av kvinnor på sådana poster är ett uttryck för jämställdhet i samhället och stärker tron på en jämlik behandling av könen.
Det är dock först under det senaste årtiondet som kvinnorna har lyckats öka sin representation till exempel i kommunernas och landskapens olika organ. Det har till stor del skett genom den kvotering som jämställdhetslagen föreskriver. Däremot har kvinnor allt som allt anmärkningsvärt sällan valts till många av de viktigaste förtroende- och tjänsteuppdragen i riksdagen och regeringen.
Jämlik representation förutsätter naturligtvis också att till exempel olika etniska minoriteter ska ha jämlika möjligheter att bli representerade i beslutsfattandet eller att resurserna till att delta i beslutsfattandet ska vara så jämlika som möjligt inom olika områden. Likaså är det viktigt att medborgarrepresentationen är jämlik även inom andra sektorer än den politiska, till exempel inom ledningen för centralorganisationerna, högskolorna, universiteten, storföretagen och börsbolagen.
Fotnoter
1) Det bör noteras att även om kvinnorna i alla allmänna val redan röstar flitigare än männen, uppvisar även deras valdeltagande sedan länge en fallande tendens. Det att kvinnornas valdeltagande är större än männens är således inte så mycket ett resultat av ökad aktivitet som av att kvinnornas röstningsiver har mattats av långsammare än männens.
Högst upp på den här sidan
Till valstatistik
Samarbetspartner
